Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

sdltb234179-nh

Om kön inte finns – varför kvotera?

Den queerinspirerade kritiken av tvåkönsnormen är en återvändsgränd. Hur ska vi kunna jobba mot diskriminering om vi inte längre kan beskriva oss som kvinnor och män, skriver bland andra Olof Edsinger.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Det har knappast undgått någon inom svensk förskola och skola att det är normkritiken som är det stora nya i Sveriges skolväsende. Den form av normkritik som vi möter hos aktörer som RFSL och RFSU har sina ideologiska rötter inom queer-rörelsen. Den betraktar könet och identiteten som något flytande, och motsätter sig allt tal om normalt och onormalt. Inte minst den så kallade tvåkönsnormen – att huvuddelen av mänskligheten kan delas in i två kön – utsätts för hårdföra angrepp.

I DO:s dokument Lika rättigheter i förskolan får vi exempelvis ta del av tips och råd kring hur man som förskolepedagog ska undvika att upprätthålla och befästa tvåkönsnormen bland barnen. Till förslagen hör sådant som att se till att det finns könsneutrala toaletter så att barnen inte måste välja mellan flick- och pojktoaletten.

Könet en tillgång

Samma tongångar hörs längre upp i åldrarna. I lathunden Det öppna klassrummet uppmanar Lärarnas Riksförbunds Studerandeförening sina blivande kolleger att sluta använda ord som grabbar, tjejer, mamma och pappa i klassrummet. Detta för att alla elever inte är bekväma med att omnämnas som sitt tilldelade kön.

Den andra vågens feminism lanserade tanken på genus som en social konstruktion. Men queer tar frågan till en ny nivå genom att relativisera också det biologiska könet. För de flesta människor är dock det biologiska könet en tillgång i det egna identitetsbyggandet – inte ett problem. Dessutom väcks frågan hur vi ska kunna identifiera diskriminering på grund av kön om vi inte längre får beskriva varandra som kvinnor och män. Är inte risken stor att den grupp som blir förlorare på ifrågasättandet av tvåkönsnormen är densamma som enligt feminismen blir förlorare på könsmaktsordningen?

Dubbla måttstockar

En paradox uppstår när det ställs högljudda krav på kvotering av kvinnor till bolagsstyrelser, samtidigt som queertänkandet breder ut sig. Hur ska denna typ av kvotering hanteras, när man från normkritikernas sida driver på om att var och en ska få definiera sitt eget kön – utan att konsultera vare sig medicinsk eller psykologisk expertis? Flera hbtq-organisationer har redan fått dispens från kravet att redovisa sina medlemmars biologiska kön, och att ställa annorlunda krav på våra börsnoterade bolag är väl ett uppenbart fall av dubbla måttstockar?

Vi för vår del tror att den queerinspirerade normkritiken är en återvändsgränd. Drömmen om ett samhälle bortom tvåkönsnormen skapar helt enkelt en ny uppsättning problem. Därför är det allvarligt om denna på ett okritiskt sätt implementeras i våra förskolor och skolor.

Olof Edsinger

talesperson för Nätverket för samlevnad och sexualitet

Anna Aronsson

skolläkare

artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Mest läst