Några gånger har jag fått frågan: ”Om alla säger fel, blir det rätt då, eller?” Minspelet avslöjar tanken: ”så dumt kan det ju inte vara”.
Men svaret på frågan är självklart ja. När en klar majoritet säger fel, då har fel faktiskt blivit rätt. Hur skulle det kunna vara på annat sätt?
Ett bra exempel är pronomenet ni, som alla säger och skriver dagligen. Detta var en gång fel.
Formen ni baseras på ett missförstånd, där fraser som haven I och skolen I uppfattades som haven-ni och skolen-ni. Det avslutande n:et på verbet ”satte sig” på det följande pronomenet. Detta skedde för flera hundra år sedan och vid en tidpunkt då det flesta inte var läs- och skrivkunniga.
Det är svårt att tänka sig att vi skulle göra om tricket och låta talets va säge-ru och va sa-ru skapa ett pronomen ru som får inträde i standardspråket. Det kommer inte att ske. Var inte orolig.
Stavningen ni visade sig i skrift på 1600-talet. Till att börja med var det naturligtvis fel, rentav obildat. Nu, 400 år senare, är det korrekt svenska. Det gamla korrekta I lever kvar dialektalt, exempelvis i Bohuslän.
Det finns fler exempel. En gång hade svenskan feminina substantiv med egen böjning: e tös, tösa, e dörr, dörra, e tining, tininga och så vidare. Den här gamla feminina substantivböjningen är bortrensad från standardspråket, men en del dialekttalare envisas med att ha den kvar, även en del äldre göteborgare.
Språkets historia innehåller en massa fel som blivit rätt. Fel, på fel, på fel som blir rätt. Det gäller alla språk.
Händer sådana saker i dag? Ja, det är klart att det gör, men vi som är äldre sätter oss ofta på tvären. Kan distinktionen var–vart försvinna från svenskan? Ja, så kan det bli. Det är till och med sannolikt att det blir så. Vi äldre kommer inte att ändra oss, men kommer våra barnbarn att upprätthålla distinktionen? Det är inte så mycket som tyder på det.
Ett annat tydligt exempel är kommer att (kommer å i tal) som allt oftare blir enbart kommer. ”Vi kommer att göra det” blir ”Vi kommer göra det”. Jag kommer aldrig att (obs!) ta bort mina att efter kommer, men mina barnbarn kommer inte att (obs!) ha några.
Vad kan vi äldre göra om vi ogillar sådana här förändringar? Svaret är enkelt: Agera bromskloss genom att prata med barn och barnbarn. Det är genom att höra språket användas som nästa generation tillägnar sig det. Det var så vi lärde oss vårt modersmål.
Jag kan inte minnas att föräldrar eller lärare påpekade distinktionen var–vart eller att man skulle säga att efter kommer. Vi hörde dem tala och tillägnade oss detaljerna. Det krävdes inget annat.
För dem som tycker att språkförändringen går för fort är lösningen att samtala över generationsgränserna. Har sådana samtal ökat eller minskat de senaste 50 åren? Minskat, misstänker jag.
Alltså: Prata med barn och barnbarn!
Lars-Gunnar Andersson, professor emeritus i modern svenska