Runtom i världen finns idag mellan sju och tio miljoner kaldéer/syrianer/assyrier, åtskilliga bor och lever i Sverige. En första våg av flyktingar från denna grupp kom till väst redan för hundra år sedan, som en direkt följd av folkmordet i det Ottomanska riket. Genom åren har sedan systematisk förföljelse tvingat tusentals och åter tusentals att välja samma väg.
Detta till trots har kristna i Irak kunna leva i relativ trygghet. Uppskattningsvis 1.5 miljon kaldéer/syrianer/assyrier bodde 2003 i sina historiska hembygder. Därefter ha situationen dock förvärrats, i spåren av USA:s invasion har terrordåd och växande islamism lett till att Iraks minoriteter allt oftare tvingats lämna landet.
Dråpslaget kom 2014 när IS´ dödspatruller intog Mosul och därefter begav sig mot den omgivande Nineveslätten. Området ligger utanför det kurdiska självstyret, men till följd av kriget 2003 kom kristna städer och samhällen att kontrolleras av Peshmerga. Trots denna kontroll valde de kurdiska styrkorna att retirera när IS attackerade. Tiotusentals kristna lämnades åt sitt öde, ställda inför alternativen att konvertera till islam, betala straffskatt eller avrättas valde de flesta att fly.
Förgöra varje spår av kristendom
Under de två år av ockupation som följde drev IS en systematisk kampanj för att förgöra varje spår av kristen kultur och historia. Befolkningen var på flykt, men genom att vandalisera kyrkor, förstöra kristna symboler och bränna biblar skulle kristendomen utplånas. Lejda sabotörer, utrustade med eldkastare, drog samtidigt från hus till hus för att förstöra bostäder och på det sättet omöjliggöra ett återvändande av kristna.
Det är mot denna bakgrund som dagens situation ska ses. År av förföljelse mot kaldéer/syrianer/assyrier har lett till att endast omkring 250 000 kristna finns kvar i Irak, åtskilliga som lämnat har gjort det för gott.
Det arbete som nu bedrivs för återuppbyggnad och återvändande är av den anledningen inriktat på individer och familjer som levt i flyktingläger i den kurdiska regionen. Fram till idag beräknas hälften av befolkningen ha återvänt och en tredjedel av Nineveslättens 13 000 förstörda hus renoverats. Siffrorna inger visst hopp, men situationen är bräcklig. De kristna folkgrupperna kläms idag i en destruktiv maktkamp mellan araber och kurder och den historiska Nineveslätten är ett delat område.
Den södra delen kontrolleras av regeringen i Bagdad, med militära styrkor från irakiska armén och Iranstödda milisgrupper. I kristna byar och städer finns den regionala skyddsstyrkan, Nineveh Plain Protection Unit. Den norra delen av Nineveslätten kontrolleras av den kurdiska regionregeringen och patrulleras av Peshmerga. Denna uppdelning, i kombination med frågetecknen kring säkerhetsfrågor, utgör allvarliga hinder för återuppbyggnad och återvändande.
Andra hinder finns på det politiska området, vilket blev tydligt i det just genomförda parlamentsvalet. Enligt Iraks konstitution är de kristna grupperna garanterade fem platser i parlamentet. Men eftersom alla irakier har rätt att rösta på vilka partier de vill, kan väljare från de arabiska folkgrupperna lägga sina röster på förment kristna partier och därmed manipulera gällande ordning.
Valresultatet nyligen visar att ett begränsat antal röster från muslimska områden var tillräckligt för att en shiamuslimskt dominerad milis skulle få två mandat av den kristna kvoten. Politiska företrädare och kyrkoledare ser detta som en stöld av de kristna mandaten, samtidigt som företrädare från FN och västvärlden godtroget betraktar det som glädjande att irakierna röstar över religionsgränserna.
Vardagstillvaro präglad av otrygghet
”Tiden är vår största fiende”, sade den kaldeiska kyrkans ärkebiskop, Bashar Warda, när jag helt nyligen mötte honom i Irak. Med detta menar ärkebiskopen att kristna som återvänt eller överväger att återvända tvingas acceptera en vardagstillvaro präglad av otrygghet, arbetslöshet samt brister i vitala samhällsfunktioner som vatten och elektricitet. Med sargat förtroende för alla slags myndigheter och med vetskap om att ekonomiska resurser saknas är pessimismen utbredd och åtskilliga ger upp. Detta trots att kyrkor och kristna hjälporganisationer gör storartade insatser.
Som en konsekvens av pessimismen säljs tomtmark i kristna byar och städer i större utsträckning än tidigare. Köpare är inte sällan shiamuslimer som genom markägande vill tränga ut kristna grupper från deras historiska områden. Denna ”demografiska justering” är ett svårlösligt problem eftersom det handlar om legala uppgörelser mellan säljare som fruktar för framtiden och köpare som anser sig utföra ett viktigt uppdrag och har stöd från Iran.
Situationen är med andra ord komplicerad, risken för att den kristna ursprungsbefolkningen i praktiken försvinner är uppenbar och även om det internationella stödet är begränsat spelar enskilda länder en viktig roll för att möjliggöra för kristna att återvända och leva i säkerhet. Det gäller Ungern som finansierat en stor del av återuppbyggnaden i staden Teleskuf, men det gäller också länder som Nederländerna, Polen och Österrike där det finns ett stort engagemang för Mellanösterns förföljda minoriteter.
Sveriges skyldighet
Även vi i Sverige har en skyldighet att förhålla oss till det som sker. Förhoppningsvis kan ett regeringsskifte i september leda till att konkreta insatser kommer till stånd för att bistå Iraks kristna. Efter den rödgröna regeringens ointresse och passivitet arbetar Kristdemokraterna för en politisk handlingsplan där följande inslag är centrala:
- Erkännande av ISfolkmord på Iraks ursprungsbefolkningar, kaldéer/syrianer/assyrier samt jezider.
- Aktivt stöd för självstyre på Nineveslätten och en långsiktig politisk lösning som sätter stopp för uppdelningen av provinsen.
- Direkt bistånd till utbildning av irakisk militär och polis, rekryterade från Nineveslättens folkgrupper.
- Riktat ekonomiskt stöd till konkreta projekt för återuppbyggnad och återvändande, samt till demokratiutveckling och viktiga samhällsfunktioner.
- Påverkan via FN för ett reformerat irakiskt valsystem som omöjliggör för majoritetsgrupper att ta mandat från minoriteternas kvot i parlamentet.
Än är det inte försent att bistå de svårt utsatta människor som förvägras rätten till sin historiska hembygd - Sverige har möjlighet att aktivt bidra i arbetet för rädda Iraks kristna ursprungsbefolkning. I en sådan process kommer Kristdemokraterna att vara pådrivande.
Lars Adaktusson (KD)
Europaparlamentariker