Nyliberalismen hade levt en marginaliserad tillvaro innan den fick sitt genombrott på 1980-talet och internaliserades som den nya och enda ekonomiska doktrinen i vår tid, kanaliserad genom thatcherism och reaganomics. Innan genomslaget var den ingenting, efter var den naturlag, oantastlig.
Nyliberalism kännetecknas av ekonomism, förespråkande av ohämmade marknadskrafter, nedmontering av välfärdsstaten, avregleringar och sänkta skatter. Minimera det gemensamma, maximera det egna – det är nästan per definition ekonomiskt effektivt. Hela välståndskakan kommer att växa mer och snabbare, om den fördelas ojämnt är knappast relevant utan snarare ett sunt tecken på rättvisa i ett samhälle där envar får vad den förtjänar.
I praktiken har de ideologiska elementen förstärkts genom självgenererande effekter. En global trend är att avkastningen på kapital ökar samtidigt som avkastningen på arbete minskar vilket ytterligare koncentrerar förmögenheter till dem som redan mycket har. Avregleringar har inte gett en väsentligen friare marknad eller rättvisare konkurrens, men varit desto mer gynnsamma för internationella storföretags möjlighet att stärka sina monopol på den globala marknaden samt utveckla utsökta juridiska konstruktioner för internationell skatteplanering.
Det är uppenbarligen ingen slump att nyliberalismens hegemoni sammanfaller med den snabbaste ojämlikhetsutvecklingen i modern historia.
Uppmärksammad rapport
I en uppmärksammad rapport från OXFAM som släpptes tidigare i år visas bland annat hur 50 procent av globala tillgångsökningar sedan millennieskiftet koncentrerats till den rikaste en procenten, medan den fattigaste halvan av jordens befolkning fick del av en procent av densamma. I dag äger den förmögnaste procenten lika mycket tillgångar som resten av jordens befolkning tillsammans och 62 enskilda individer äger lika mycket som de fattigaste 50 procenten på jorden. Sedan 2010 har den förra gruppens tillgångar ökat och den senares minskat.
Visst finns alltid fog att ifrågasätta siffror som statistiska felmarginaler, hur man bedömer skattningar och tolkar uppgifter. Men på det stora hela säger siffrorna något viktigt och är tillräckligt tillförlitliga för att varningsklockorna borde börja klämta. De visar på en utveckling som väl ändå borde oroa oss?
Föga förvånande tar de nyliberala tungviktarna nyheterna med ro. Bland annat kommenterar forskningschefen Ben Southwood på tankesmedjan Adam Smith Institute siffrorna med orden ”What we should care about is the welfare of the poor, not the wealth of the rich,”– som ett mekaniskt eko av den tomma trossatsen från nedsippringsteorin. Så länge hela den ekonomiska kakan växer är fördelningen ett icke-problem, välstånd sipprar naturligt ned från de förmögna till resten. Denna sanning rättfärdigar systemet men saknar verklig kontext. Förmodligen är den riktig i något intervall där klyftorna är mindre extrema, men den kritiska punkten där den blir felaktig har sedan länge passerats.
Sipprar inte ned från de rika
2015 släpptes nya forskningsresultat från Internationella valutafonden IMF. I en rapport som analyserade över 150 länder fastslogs vad de flesta av oss nog redan anade – välstånd sipprar inte ned från rika till fattiga (åtminstone inte längre). Faktum är att forskarna fann att när de rikaste i samhället ackumulerar än mer rikedom sinkar detta den ekonomiska tillväxttakten. När de med lägst inkomster däremot fick högre inkomst steg tillväxttakten. Det är givetvis ekonomiskt logiskt, när fler människor får större marginaler ökar köpkraften ihela samhället. Rapporten avslutade med konklusionen att ”ökande ojämlikhet är den definierande utmaningen av vår tid”.
Utöver detta är faktiskt den finansiella stabiliteten ett tungt ekonomiskt argument för varför ojämlikheten bör motverkas. Ojämlikheten förhöjer riskerna ide finansiella systemen, och som vi märkt – när korthuset faller så faller det hårt. Och de som får betala för det i dåliga tider är sällan de som vinner i goda.
När nyliberalismen kom fyllde den en funktion och rörde onekligen om i grytan. Den medförde vissa förtjänstfulla idéer såsom en oberoende penningpolitik och ersatte en övervintrad keynesianism som inte längre förmådde bjuda varken svar eller åtgärder till nya ekonomiska problem. Nu är det nyliberalismen själv som är på god väg att bli obsolet. De problembeskrivningar och lösningar som erbjuds stämmer inte längre överens med samtiden och effekterna av dess attribut har blivit en del av dagens problem. Mekaniskt ångar den på i sin skadeverkande meningslöshet främst använd för att fortsätta rättfärdiga ökande klyftor som för länge sedan passerat sundhetsgränsen. Och vi låter den gå på autopilot.
Kanske är det främst den moderna vänstern som har misslyckats med att leverera svar på denna utveckling. Man har saknat egna idéer och visioner och i stället antingen anpassat sig och adopterat av den nyliberala doktrinen eller att högljutt, men utan trovärdiga alternativ, motsätta sig dess framfart.
Ligger bakom högerpopulismen
Men det borde inte bara ligga i vänsterns intresse att bygga om sin ekonomiska doktrin till dagens kontext, utan hela etablissemanget inklusive liberaler och konservativa bör göra detsamma. Försummelsen att göra detta ligger delvis till grund för dagens högerpopulistiska reaktionsvåg, den ”meritokratiska” nyliberalismen håller på att utvecklas till en tjugoförsta århundradets aristokrati där framtidsutsikterna för de många ter sig ganska dystra och grupper, i vad Marx skulle kallat basen, ställs mot varandra.
IMF, OECD och påven är överens – vi lever i en tid där ojämlikheten är en av våra största utmaningar. Problemet är att vi har en förhärskande ekonomisk doktrin som inte är en del av lösningen utan en del av problemet. Det är dags för en ny central ekonomisk teori – som förmår beskriva verkligheten och erbjuda ett heltäckande och hållbart alternativ till den förhärskande nyliberala doktrinen, vilken av uppenbara skäl passerat bäst-före-datum.
Linnea Englund Davidsson
studerar nationalekonomi vid Uppsala universitet