Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    1/2

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Nu gör vi upp med sexism och övergrepp en gång för alla

    Efter de omfattande vittnesmålen om sexuella övergrepp och sexism i andra branscher har turen kommit till oss i mediebranschen att samlas kring ett gemensamt upprop. Precis som hos andra har det hos oss rått en tystnadskultur, men inte nu längre. Vi tänker inte vara tysta mer. Nu lägger vi skulden där den hör hemma, skriver 4 084 kvinnliga journalister i uppropet #deadline.

    Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

    Vi är journalister. I vårt uppdrag ingår att granska makten. Vi ger röst åt dem som inte har en egen. Vi berättar andras historier. Vi ställer makthavare mot väggen.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Som kvinnliga och ickebinära journalister har vi tvingats att göra detta samtidigt som alldeles för många av oss också fått hantera vår egen maktlöshet. Varit tvungna att undertrycka våra egna berättelser om stora och små övergrepp, dag efter dag, år efter år. Många har lämnat redaktioner för att undkomma, vissa har till och med lämnat hela mediebranschen. Ännu fler har bitit ihop, kanske rentav skrattat med åt de sexistiska skämten, samtidigt som vi varnat varandra för de där kollegorna som alltid kommer för nära, med händer på fel ställen. Vi har lärt oss att det är såhär yrkeslivet ser ut.

    Ignorerar våra rop på hjälp

    Den tystnadskultur som våra medsyskon i andra branscher vittnat om råder också hos oss. När vi ändå har sagt ifrån har även kvinnliga chefer ofta ignorerat våra rop på hjälp. Inte sällan har förövaren varit en uppburen, hyllad och profilerad man, många år äldre och mer erfaren än de vikarier och nyanställda han så obekymrat trakasserat. Just därför har han också varit viktigare för cheferna, som valt att vifta undan och se åt andra hållet. Även om unga kvinnor i branschen alltid varit mer utsatta har dock inte sexismen försvunnit för dem av oss som är äldre. Den tar sig nya uttryck, med andra former av förminskning.

    Riskerar förlora uppdrag

    Många journalister har otrygga anställningar. Åtskilliga redaktioner har satt i system att lasa ut vikarier och inrätta tillfälliga projektanställningar. Många av oss är frilansare utan någon anställningstrygghet alls. Det gör att den som säger ifrån ofta straffas genom att förlora uppdrag eller inte få förlängt vikariat. Det räcker att man ser det hända en enda gång för att inse att det är bättre att hålla tyst.

    Vi tänker inte vara tysta längre. Nu lägger vi skulden där den hör hemma. När vi nu äntligen talat med varandra har vi insett att de övergrepp som vi normaliserat faktiskt är både orimliga och oacceptabla. Att det inte är oss det är fel på.

    Det är ni som förminskat och trakasserat oss, alla ni som ursäktat dem och låtit oss bära skammen för vår utsatthet. Det är ni som gör fel, inte vi.

    Nu sätter vi ned foten

    Vi är nu 4 084 journalister som tillsammans sätter ned foten. Alla har inte personligen drabbats, men vi står sida vid sida i kampen mot de strukturer som råder överallt i samhället, och tyvärr även på våra arbetsplatser.

    Tack alla utsatta i andra branscher för att ni gått före och visat vägen.

    Nu gör vi upp med sexism och övergrepp en gång för alla. Här är journalisternas vittnesmål:

    "Jag var fortfarande student på Journalisthögskolan när jag gjorde mitt första framträdande i ett av de stora morgonprogrammen. Efteråt ringde en av deras nyhetsredaktörer. Han pratade länge om att jag hade potential, gick igenom rutan och att han ville bli min mentor. Han tyckte att vi skulle ses med jämna mellanrum och äta lunch. Veckan därpå började han smsa mig sent på kvällar och under nätterna: Jag vill knulla och Berätta hur du ser ut naken, skrev han. Han fortsatte i månader utan att få svar. Han jobbar fortfarande kvar på tevekanalen, dyker ibland som upp som reporter. Jag ser hans byline med jämna mellanrum.”

    "Jag var nyanställd på en kvällstidning och blev skickad på utlandsjobb tillsammans med en manlig, betydligt äldre, fotograf. När det gick upp för mig att vi skulle dela boende, en lägenhet, blev jag först ängslig, men lugnade sedan ner mig. Vi var ju ute på jobb, allt skulle gå bra, intalade jag mig. Det började redan första kvällen. Han grep tag i mig, hans händer överallt, hans tunga i mitt öra. Jag fredade mig och sprang ut och gömde mig i mörkret bland buskarna. Jag hörde honom leta efter mig. Ropa. Flera timmar senare smög jag in och la mig på soffan för att försöka sova. Under en hel vecka utsattes jag för hans vidriga närmanden. Det var förfärligt! Jag var både rädd och förbannad på samma gång, men jag vågade inte ringa redaktionen och berätta. När vi kom hem och jag väl berättade så viftades fotografens beteende bort.”

    "Trots att jag visste hurdan han var lät jag mig bjudas hem till chefen för att vi skulle ha utvecklingssamtal. Det visade sig att sängen var bäddad och klar när jag kom. Vi åt lite mat och sedan ville jag gå. Han bad om kramar och försökte smeka mig, sa att jag inte behövde göra något, han skulle bara göra det skönt för mig. Jag fick aldrig något utvecklingssamtal, inte då och inte något annat år heller.”

    "Jag skulle vara med i ett underhållningsprogram i teve och upptäckte i elfte timmen att jag skulle sitta i samma soffa som en man som ofredat en kollega till mig på krogen genom att grabba tag i hennes bröst och sedan trycka upp henne mot väggen. Jag informerade teamet om detta och om att det kändes olustigt att leka helgunderhållning i samma program som den här personen. Så du vill hoppa av alltså?, blev reaktionen. Ehhhh ja, sa jag, eller så kan jag vara med och han inte. Det blev såklart honom de tog med för att ha på bästa sändningstid.”

    "När en programledarkollega plötsligt kom fram och förklarade att jag var så snygg, att vore han inte redan sexuellt tillfredsställd hade han gått in på toa och runkat. När en annan programledarkollega smög upp bakom mig och stack in hela armen mellan mina ben, bakifrån, och greppade hårt mitt underliv. När en tredje programledarkollega sade att jag var snygg i uppsatt hår, att jag såg slynig ut när jag hade det utsläppt. När den folkkära teveprofilen mitt i natten körde efter mig i bil och skrek att jag – slynan och horan fanimej skulle hoppa in i bilen, att han inte ödslat tid på att prata med mig på krogen utan få något i gengäld."

    "När jag var 23 och pluggade till journalist fick jag praktik på ett stort medieföretag. Första veckan sa en av de stora nationella profilerna till mig i ett öppet kontorslandskap Gillar du att suga kuk eller? på ett ganska gåpåigt sätt. Jag blev helt ställd och stammade fram något hehe, va? Några veckor senare sa han Gillar du att knulla eller? En annan gång drog han ner mig i sitt knä. Han pratade också sexualiserande om sin dåvarande fru. Så. Äckligt. Och tröttsamt. Och gubbigt.

    "Det satsades pengar i ett tipssystem. Vem skulle först få omkull mig. Och så chefen som inte hälsade på mig på två år men som ändå hade åsikter: Flickan är ju söt men varför har hon aldrig kjol?

    "Jag blev drogad och våldtagen av två etablerade manliga journalister när jag för tio år sedan var ung frilansande journalist som försökte ta mig in i branschen. Vågade tyvärr inte anmäla. Skammen var större än vad jag upplevde att mitt inflytande var, där och då."

    "När jag gjorde min långpraktik blev jag bänkgranne med en senior reporter, trevlig, rolig, hjälpsam på alla vis. Vi hade en rolig jargong och jag gillade honom. Vid ett tillfälle skulle jag hämta kaffe och sa putslustigt Ja, nu ska kaffeslampan iväg igen, ska du ha en kopp? Han började kalla mig för slampan. När han kom på morgonen. När vi möttes i korridoren, i restaurangen, i entrén, utanför toaletterna, vid desken. När han sa hejdå för dagen."

    "Jag jobbade sena kvällar på webben som hade sin redaktion bredvid sporten. Det tittades mer på porrfilm än på NHL-matchen eller boxningen eller vad det nu var de egentligen skulle rapportera ifrån. Alla hade varsin liten teve bredvid datorn. Fick ofta sexuellt relaterade chattmeddelanden från olika reportrar. En gång var det en känd sportprofil som ville att jag skulle hänga med in för en mysig stund på toaletten. Han skrev mycket utförligt att han skulle gå före och berättade vilken toa jag skulle gå till och att jag skulle komma fem minuter senare. Det gjorde jag inte så han kom ut igen efter tjugo minuter och var sur."

    "En julfest försökte han kyssa mig och när jag sa att jag inte ville blev han stött och sårad. Därefter på jobbet låtsades han som ingenting men på kvällar och helger började han skicka sms till mig. Först kom en kärleksförklaring där han skrev hur bra och fin jag var, men när jag inte svarade på den kom några timmar senare ett sms med ord som din hora, ”du är äcklig”, ” jag ska knulla dig gul och blå”. Morgonen därefter kom vanligtvis ett ”förlåt” men efter några dagar upprepade sig allting igen. Ibland på natten skrev han att han körde förbi mitt hus och jag tyckte det var väldigt obehagligt. Sms-trakasserierna fortsatte i månader."

    "En av cheferna, en man i dryga 60-årsåldern, viskade i örat och frågade om jag vill följa med honom hem. Jag blev chockad, stirrade och tänkte: han är över 60 år och jag är 25. Då fortsatte han: Du kan få två tusen kronor. Jag minns att jag blev illamående och bara gick därifrån."

    "När jag var ung och grön journalist hade jag en chef som friskt blandade olika typer av maktspråk med sexuella trakasserier. Han flyttade mitt skrivbord så att jag var tvungen att sitta en meter från honom. En gång mitt i en diskussion när vi var oense om en text sa han: Ta av dig tröjan. Du är mycket sötare då. Jag berättade vad som hänt för en äldre kvinna i redaktionen och hur min chef behandlade mig. Hon sa: Det är ingenting att bry sig om. Han är sån. Jag anmälde aldrig, istället slutade jag, med stukad självkänsla. Chefen var kvar."

    Farah Abadi

    Karin Adelsköld

    Karin Alfredsson

    Nina Allergren

    Margret Atladottir

    Ametist Azordegan

    Helene Benno

    Frida Boisen

    Margita Boström

    Amie Bramme Sey

    Kerstin Brunnberg

    Sanna Bråding

    Anna Bäsén

    Rakel Chukri

    Anna Clarén

    Lotten Collin

    Josefin Crafoord

    Terese Cristiansson

    Mina Dennert

    Annika Digréus

    Anneli Dufva

    Cissi Elwin

    Mette Friberg

    Lisa Förare Winbladh

    Lotta Gray

    Lisa Grenfors

    Marja Grill

    Anna Charlotta Gunnarson

    Karin Gyllenklev

    Isobel Hadley-Kamptz

    Clara Henry

    Gunilla Herlitz

    Pia Herrera

    Johanne Hildebrandt

    Ulrika Hyllert

    Beatrice Janzon

    Fridah Jönsson

    Sara Kadefors

    Karin Kajjan Andersson

    Sanna Klinghoffer

    Anna Koblanck

    Palmira Koukkari Mbenga

    Ann-Helen Laestadius

    Annika Lantz

    Clara Lidström

    Maria Lindblom

    Emma Lindqvist

    Johanna Lindqvist

    Mian Lodalen

    Anne Lundberg

    Kristin Lundell

    Sanna Lundell

    Ami Lönnroth

    Katja Magnusson

    Katrine Marçal

    Annika Marklund

    Sara Meidell

    Sofia Mirjamsdotter

    Lawen Mohtadi

    Doreen Månsson

    Pernilla Månsson Colt

    Sara Parkman

    Alexandra Pascalidou

    Hanna Persson

    Maria Persson Löfgren

    Alice Petren

    Irena Pozar

    Maria Ramnehill

    Emmy Rasper

    Marika Rennerfelt

    Annie Reuterskiöld

    Tora Rydelius

    Kinga Sandén

    Sofie Sarenbrant

    Maria Schottenius

    Ninni Schulman

    Sonja Schwarzenberger

    Jonna Sima

    Julia Skott

    Maggie Strömberg

    Josefine Sundström

    Maria Sveland

    Ann Söderlund

    Maria Torshall

    Cecilia Uddén

    Andrea Valderrama

    Cissi Wallin

    Jessica Wennberg

    Malin Wollin

    Klara Zimmergren

    Agnes-Lo Åkerlind

    med flera – totalt 4 084 kvinnliga journalister i mediebranschen.

    LÄS ÄVEN: KULTURKRÖNIKA: Patriarkatet kanske faller inom min livstid ändå