Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Filippo Valguarnera, docent, Juridiska institutionen vid Göteborgs universitet

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Normkritiskt perspektiv är inget rättesnöre

Det är både legitimt och högst önskvärt att sträva mot en jämställd och jämlik studiemiljö. Det är dock inte nödvändigtvis samma sak som att anamma ett normkritiskt perspektiv, skriver Filippo Valguarnera, docent i juridik.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Filippo Valguarnera, docent, Juridiska institutionen vid Göteborgs universitet

Replik

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Normkritik Handels, 18/11

I debattartikeln ”Normkritik måste genomsyra hela Handels” föreslår tre studenter olika åtgärder för att angripa en påstådd ”rasistisk eller sexistisk kultur” på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Vissa bland förslagen kan välkomnas utan problem: Exempelvis föreslås (förbättrad?) dialog mellan Handelshögskolan och studentorganisationerna. Personligen upplever jag att dialogen redan sköts föredömligt på vår fakultet, men givetvis kan alltid institutionella lösningar ses över och förbättras.

Långt ifrån oproblematisk

Artikeln är dock långt ifrån oproblematisk. För det första, målar den en bild av Handelshögskolan som en arbetsplats som präglas av rasism och sexism. Precis som Thomas Erhag, känner jag inte igen mig i denna beskrivning. Under mina år på Juridiska institutionen i Göteborg har jag ofta slagits av dess öppenhet och välkomnande inställning till medarbetare av olika kön, sexuella läggningar och kulturella bakgrunder. För det andra, tyder förslaget att normkritiska perspektiv ska ”genomsyra alla delar av grundutbildningen” på en bristande insikt i forskningens metoder och i de principer som har gjort västerländska universitet till framgångsrika institutioner.

För att förstå problemet måste vi först dra en elementär distinktion mellan politiska mål och vetenskaplig analys av samhället. Det är givetvis både legitimt och högst önskvärt att sträva mot en jämställd och jämlik studiemiljö. Det är dock inte nödvändigtvis samma sak som att anamma ett normkritiskt perspektiv.

Ingen given sanning

De normkritiska perspektiven bygger på teoretiska antaganden och föreslår förklaringsmodeller vars riktighet och lämplighet inte är ristade i sten. Är det exempelvis självklart att samhället bäst beskrivs i termer av maktrelationer? Är det en given sanning att strukturella förklaringar är mer effektiva än liberalismens fokus på individens valmöjligheter?

Precis som alla andra samhällsvetenskapliga teorier kan och bör de normkritiska perspektiven diskuteras, kritiseras samt, som ett resultat av denna tidskrävande intellektuella process, förbättras och förfinas.

Den nödvändiga kopplingen mellan undervisning och forskning innebär att val av perspektiv, teorier och förklaringsmodeller måste vila på läraren. Kravet att normkritik inte bara skall vara ett bland flera olika perspektiv utan Perspektivet, med stort P, som varje lärare måste tillämpa på sina kurser går stick i stäv med den intellektuella mångfalden som bör prägla ett fungerande lärosäte. Förslaget innebär att vissa teorier och förklaringsmodeller sätts på en officiell piedestal och undandras från den akademiska debatten. Ingen, allra minst studenterna, har något att vinna på en sådan sterilisering av vår intellektuella miljö.

Filippo Valguarnera

docent, Juridiska institutionen vid Göteborgs universitet