I snitt tar 1 500 personer sitt liv varje år i Sverige, enligt Karolinska institutet, KI. Fyra personer varje dag som väljer att avsluta sitt liv.
Det pratas ständigt om psykisk ohälsa och den höga självmordssiffran. Jag själv lider sedan flera år av psykisk ohälsa som grundar sig på ett flertal diagnoser. Flera år av olika samtalskontakter, psykologer, mottagningar, stödcentrum och så vidare. Tar för tillfället starka doser av SSRI-mediciner för att motverka den depression jag har.
Jag har behövt byta samtalsperson flera gånger de senaste fem åren. Allt från socialen och socionomer till psykiatriker och läkare.
I juni fyllde jag 18 år. Jag blev utskriven från BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin) och sommaren kom, en sommar utan någon samtalsperson. Katastrof, men inte fanns det något som jag kunde göra. Först i augusti kunde jag söka hjälp. Samma månad får jag även ett flertal brev från mottagningar som om och om igen hänvisar mig till MUX (Mottagning för unga vuxna) som inte tar emot remisser.
Dag efter dag, vecka efter vecka och till slut månad efter månad upprepas samma mansröst i mitt öra när jag försöker komma i kontakt med denna mottagning som jag hade hoppats på skulle hjälpa mig.
Att få någon som helst kontakt med MUX är genom att ringa dit. Det finns en kort telefontid en gång per dag. Ringer du så ställs du inte i någon kö, som ger dig en chans att komma fram till en samtalsperson, utan hänvisas till att ringa tillbaka senare. “Senare” existerar i detta fall inte. Dag efter dag, vecka efter vecka och till slut månad efter månad upprepas samma mansröst i mitt öra när jag försöker komma i kontakt med denna mottagning som jag hade hoppats på skulle hjälpa mig.
På MUX hemsida står det för tillfället:
“Vi har för närvarande inga lediga behandlingsplatser och vi återkommer med information om när vi kan emot nysökande igen.”
När jag läste det så började jag koka. Jag bestämde mig för att ta saken i egna händer och ta mig till deras mottagning på Södra Allégatan 6. Jag knackar på rutan och dörren tills jag får hjälp i kassan När jag förklarar att jag har försökt ringa till dem under lång tid är det första svaret jag får att de inte tar emot några besök via kassan utan endast genom telefon. Kvinnan i kassan förklarar att det är fullt och att de inte kan hjälpa några fler. Hon skrattar till och med när hon förklarar att de inte har tillräckligt många stödpersoner. Det finns alltså inte plats för mig.
Med tårar som rinner nerför mina kinder av förtvivlan brister jag och förklarar att jag vill ta mitt liv. Jag vill inte leva. Jag behöver hjälp, och det är nu.
Jag frågar henne vad jag ska behöva göra för att få den hjälp jag behöver?
Återigen upprepar hon att det endast sköts genom telefon om jag vill få plats hos MUX.
Med tårar som rinner nerför mina kinder av förtvivlan brister jag och förklarar att jag vill ta mitt liv. Jag vill inte leva. Jag behöver hjälp, och det är nu.
Är siffran som speglar självmorden i Sverige fortfarande lika chockerande?
Kvinnan i kassan påpekade själv att behovet är för stort. Det är alltså för många som mår dåligt i dag. Man kan stå listad i åratal innan man får en plats hos en samtalsperson. Alla vet om det, alla pratar om det men vem fan gör någonting åt det?
Jag ser ingen förändring alls. Vi betalar extremt hög skatt i Sverige i jämförelse med andra länder. Då förväntar man sig få hjälp när den stunden väl är kommen. Men tydligen inte.
Eftersom jag jobbar och tjänar mina egna pengar känns det rent ut sagt för jäkligt att det varje månad försvinner skattepengar som kunde gått till bland annat en bättre vård.
Enligt SCB är medellönen per år 290 000 kronor per capita. Detta betyder att den genomsnittliga skatten som betalas är 95 000 kronor per person och år. Dessa skattepengar räcker till en kontakt i veckan hos en privatpraktiserande psykolog i fyra år.
Eftersom jag jobbar och tjänar mina egna pengar känns det rent ut sagt för jäkligt att det varje månad försvinner skattepengar som kunde gått till bland annat en bättre vård. Jag tänker på dessa ständiga ombyggnader av våra vägar eller fontänen och ombyggnaden intill Götaplatsen för 32 miljoner kronor. Tänka sig vilken skillnad det hade kunnat bli om de pengarna i stället investerats i mottagningar som hjälper dem som lider av psykisk ohälsa. Tänk hur många fler som skulle kunna få hjälp i tid och få något så simpelt som en samtalsperson, i stället för att ta sitt liv.
Laura Vandelin