Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Metoo-rötter collage
Johan Söderman, docent vid Göteborgs universitet och Alexandra Kreus, doktorand vid Göteborgs universitet.

Nej, #metoo är ingen vanlig gräsrotsrörelse

Är #metoo verkligen en rörelse i klassisk bemärkelse, eller rör det sig i själva verket om en riktad mediekampanj möjliggjord av sociala medier? Mycket talar för det senare, skriver Johan Söderman och Alexandra Kreus.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Mot bakgrund av den senaste tidens händelser på sociala medier aktualiseras frågor om vad som kan sägas utgöra en social rörelse eller folkrörelse. Dessutom föranleds en diskussion om pressetik och kommersiella plattformars implikationer på det demokratiska samtalet.

Att rörelse i dag är ett laddat begrepp går att förstå, inte minst genom de många föreningar i civilsamhället som beskriver sig som just en social rörelse. Begreppet ger legitimitet samtidigt som det fungerar väl i marknadsföringssyfte. Ett exempel är franske presidenten Emmanuel Macron, som beskrev sitt nystartade parti som en rörelse, medan kritikerna avfärdade hans kampanj som bara en facebookgrupp.

Hemliga och slutna grupper

Det finns forskare som benämner den typ av engagemang för klicktivism och som framhåller att det fortfarande är skillnad på att ge en digital ”tummen upp” åt en facebooksida och att vara aktiv i en social fråga. Hemliga och slutna grupper på facebook kräver dessutom inte ens ett klick på gilla-knappen – det går att bli tillagd utan att själv göra något alls. Med sådana tekniska funktioner går det att förstå att slutna och hemliga facebookgrupper med tusentals medlemmar med lätthet kan framställas som mer av gräsrotsrörelser än vad de faktiskt är.

Orkestreras av media

När det gäller #metoo-kampanjen slog den först ner i mediebranschen, och därefter har upprop organiserade via hemliga grupper med tusentals medlemmar på facebook kommit från de flesta branscher. Med insyn i ett av dem, #akademikeruppropet, går det dock att se hur gruppen initierades först efter att SvD efterlyst tips om sexuella trakasserier inom universitets- och högskolevärlden. Inom loppet av några dagar blev 9 000 kvinnor tillagda och efterfrågades att mejla berättelser om sexism inom akademin till gruppens administratörer.

Under de dagar då uppropet förbereddes skrevs att man hade kontakt med alla stora dagstidningar, att de låg på men att fler berättelser efterfrågades. Det framstod som att det kunde finnas en oro för att berättelserna från akademikeruppropet varken var tillräckligt många eller slagkraftiga i jämförelse med andra gruppers.

En relevant fråga är därför om det ens hade blivit ett upprop utan medias inblandning? Dessutom går det att fråga sig vem som tar ansvar för att en hemlig grupp med fler medlemmar än läsarkretsen för en medelstor lokaltidning inte blir skådeplats för personliga vendettor, och var gränsen går för skvaller?

Omöjligt att granska

I akademikergruppen förekom flera inlägg med andrahandsuppgifter och namngivningar av personer, institutioner och lärosäten samt kommentarer där det framgick att vissa skickat in fler än en berättelse. Det upprop som skrevs under av 2 400 av de 9 000 gruppmedlemmarna och publicerades i SvD angavs vara baserat på 300+ berättelser från samtliga fakulteter och lärosäten i Sverige. Här finns dock ingen insyn som gör det möjligt att granska dessa utsagor, och därmed finns en risk att det som nu debatteras är en tillspetsad version, därtill bestående av okänd grad andrahandsuppgifter.

För några år sedan diskuterades relationen mellan sociala medier och etablerade medier på ett sätt som gav intrycket att det som kallades ”gammelmedia” halkade efter och hade problem. I dag går det i stället att fråga sig om etablerade medier nu ligger steget före och använder människors organisering på sociala medier som effektivt verktyg för att initiera, orkestrera, koordinera och rapportera om det som sker där?

När det gäller #metoo finns därmed en mycket relevant fråga att ställa; är det verkligen en rörelse i klassisk bemärkelse, eller rör det sig i själva verket om en riktad mediekampanj möjliggjord av sociala medier med syfte att nyansera det faktum att #metoo först slog ner i den egna branschen?

Mindre goda avsikter

Om sociala mediers slutna grupper blir ett effektivt verktyg för den tredje statsmakten finns en risk att det också kan komma att användas med betydligt mindre goda avsikter än i fallet #metoo, både politiskt och av media själva. Om insyn och faktakontroll i traditionell bemärkelse begränsas minskar även möjlighet till kritisk granskning, och debatten riskerar att bli närmast kafkalik. Om relevant information i centrala samhällsfrågor finns i slutna facebookgrupper bortom allmänhetens åtkomst finns helt enkelt inte tillräckligt att förhålla sig till för att kunna föra ett livskraftigt demokratiskt samtal.

Johan Söderman

docent vid Göteborgs universitet

Alexandra Kreus

doktorand vid Göteborgs universitet

Läs mer om Debatt: #MeToo
Mest läst