I Frankrike röstade häromdagen cirka fem miljoner människor på extremnationalistiska Marine Le Pen. I Grekland har både nynazister och kommunister kommit in i parlamentet. I Serbien kan en extremnationalist snart bli vald till landets president, och förinta det goda arbete som Serbien och dess regering hittills gjort för att distansera sig från nationalismen. I Nederländerna framkallar den främlingsfientlige Geert Wilders ett nyval som ironiskt nog hotar ge den extrema vänstern vind i seglen.
Läget är inte bättre med Sannfinländarna i Finland, Danskt Folkeparti i Danmark, antisemitiska Jobbik i Ungern, Vlaams Belang i Belgien etcetera. Det är bara att konstatera, Europa håller återigen på att falla för den gamla frestelsen: nationalism, extremism och dess tillhörande protektionism.
Jag är övertygad om att dessa fenomen är i särklass den viktigaste framtida utmaningen för demokratin. Sättet att hantera de kommer därför att vara avgörande för vår framtid. Vi måste agera.
Måste upp på dagordningen
För det första måste saken flyttas upp på den politiska dagordningen. Regerings- och statschefer möttes regelbundet när Grekland och euron behövde räddas. Men varför träffas de inte när främlingsfientligheten växer? Vi kommer lättare att lösa finanskrisen än problemet med nationalismens återkomst.
För det andra måste en handlingsplan på europeisk nivå utarbetas. I många länder förklarar man de extremas framgångar med inrikes faktorer: krisen, invandringen, nedskärningar, klyftorna... Men de främlingsfientliga dyker upp även i länder som inte har stor invandring (Finland, Serbien, Ungern), de dyker upp i länder som inte har drabbats av nedskärningar (Sverige, Nederländerna, Norge) och de finns i den delen av världen där klyftorna är minst (i OECD-länderna där klyftorna är mindre än i Sydamerika, Afrika och Asien).
Kontinent på dekis
Dessa partier är huvudsakligen ett resultat av europeiska förhållanden. Europa upplevs som en kontinent på dekis utan framtidstro. Denna pessimism driver fram en oanständig kamp mellan grupper, där lågutbildade, arga, unga män ger sig på flyktingar, som de upplever som konkurrens.
Om vi ska bryta denna onda cirkel och få EU på fötter igen krävs strukturförändringar. Tillväxt, bättre utbildning, större social mobilitet, incitament för ansträngningar, jämställdhetssatsningar i skolan (särskilt för pojkar som länge släpat efter och hotar att bli en framtida underklass) och en medvetenhet om att framtida välstånd inte är givet. Arbetet måste börja nu.
För det tredje måste vi förstå att främlingsfientligheten lever på myter om invandring och närs av den dåligt fungerande integrationen. Dessa myter bör bemötas, kunskap bör spridas, integration debatteras och förbättras.
Förgiftar debatten
Tyvärr är misstänksamheten som förgiftar debatten om dessa saker stor. I dag kan varje problematisering förklaras höra till ”Breiviks tankevärld” eller till ”islamisternas tankevärld” och sättas i ett påhittat sammanhang med syfte att smeta ner motståndaren. Men en debatt är bästa sättet att ta död på de myter som populister sprider och samtidigt erkänna de utmaningar som existerar.
Europadagen påminner oss om vilka tragedier nationalismen skapade i förra seklet. EU finns för att undvika en upprepning av dem. Just därför måste både EU-kommissionen och regerings-och statscheferna i EU-länderna förstå allvaret och prioritera frågan som en av de viktigaste för Europas framtid.
Jasenko Selimovic (FP)
