Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

RTrWS254QmnPYHCHGxuy8gB2vRY.jpg
Under alltför lång tid har Sveriges många mäktiga EU-intressenter strypt EU-debatten genom att förfasa sig så fort någon försöker lyfta fram att EU också har baksidor, skriver Mark Brolin.

Nästa EU-minister får inte vara ännu en EU-apologet

Bristerna med EU av i dag är alltför många och alltför stora för att ignoreras och tystas ned. Nästa statsminister, oavsett vem det blir, sviker därför Sveriges väljare och skattebetalare på grövsta sätt om nästa EU-minister återigen blir en fullblodsentusiast. Varför inte blicka bland gräsrotsentreprenörer? skriver Mark Brolin, omvärldsstrateg och nationalekonom.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Ett antal faktorer bidrar till att förklara varför Sverige utvecklats till ett av världens mest välbärgade länder. Rikliga naturtillgångar, en gynnsam geografisk placering (nära andra rika länder men ändå tillräckligt perifert för att undvika Europas krig), billig el, (förut) bra skolor, få perioder med politisk radikalism (arbetar- och bondeklass balanserade länge varandra), oftast relativt sunda statsfinanser samt en unikt transparent statsförvaltning.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

I modern tid har förekomsten av en både "riktig" höger och "riktig" vänster garanterat ett vitalt demokratiskt samtal. Ytterligare en viktig framgångsfaktor inkluderar en socioekonomiskt grundad jämlikhetstradition (nästan alla våra förfäder var småbönder). Både bland politiker och företagsledare har det sistnämnda bidragit till en starkare gräsrotsförankring än i många mer "snobbiga" länder. Dessa faktorer har samverkat till att Sverige, sedan 1800-talets slut, tillhört den absoluta världstoppen gällande innovationskraft och entreprenörskap. Företag som Skype, Spotify, iZettle, King och Klarna vittnar om att Sverige fortfarande tillhör toppnationerna.

EU-skepticismen i både södra och östra Europa går knappast att hålla i schack annat än genom att även fortsättningsvis köpa stöd bland dessa regioners nyckelaktörer.

Ingen bör betvivla att entreprenörskap är nyckeln till tillväxt och välstånd. Utan tillväxtföretag växer vare sig arbetstillfällen eller välfärdsstatens finansieringsunderlag. Därför bör vi vara fullt klara över hur genomgripande EU-samarbetet transformerat förutsättningarna för entreprenörskap.

EU-byråkratin göder lobbyindustrin

Den labyrintartade EU-byråkratin befinner sig ljusår från svensk offentlighetsprincip vilket är en huvudorsak till att Europas lobbyistindustri fått ett sådant explosionsartat uppsving under EU-epoken. När intresseorganisationer som Svenskt Näringsliv och LO sjunger ur samma psalmbok, som är fallet gällande EU, trots en varje år allt snårigare regelbörda, bör deras små- och medelstora medlemmar dra öronen åt sig. Varför? För då går det att räkna med att regelbördan är svår att svälja för uppstickare. Det är ingen slump att Europas oligopolister – som storbankerna – aldrig tycks kunna hitta några grava problem med det skakiga EU-projektet.

Djupt problematisk är också EU:s rundtransfereringscirkus av jättepotten med skattemedel som är öronmärkta för regionalstödsutveckling. Dess uttryckliga syfte sägs ofta vara att uppmuntra entreprenörskap men hur ska administratörer i Bryssel ha skuggan av en chans att veta bättre än regionala eller lokala politiker vilka turistprojekt i Norrland som är vällovliga? Hur ska projekten kunna bli bärkraftiga när bidragsmottagarna ofta måste styra sin verksamhet för att harmoniera med Bryssels politiska agenda snarare än med konsumenternas efterfrågan?

Budgethål att fylla

Nu när EU:s hittills näststörsta nettobidragsgivare, Storbritannien, är på väg ut ur EU växer också kraven på att resterande åtta nettobidragsgivare, däribland Sverige, ska fylla budgethålet. Nedskärningar förekommer inte på Brysselagendan mer än som en charad. Varför inte? För EU-skepticismen i både södra och östra Europa går knappast att hålla i schack annat än genom att även fortsättningsvis köpa stöd bland dessa regioners nyckelaktörer. Det är lätt att gissa att den dag (mut)pengarna börjar tryta så kommer EU att hamna i ett (ännu mer) akut krisläge. Därav EU:s regelbundna försök att även knapra in på medlemsstaternas hittills heliga beskattningsrätt.

Allvarlig är också EU:s inbyggda storfavorisering av de särskilt centraliseringsvurmande mittenpartierna. Eftersom högern och vänstern tenderar att blockera varandra landar typiskt såväl lagförslag som kandidatnomineringar i mittfältskompromiss. Ta Cecilia Malmström, Sveriges långvariga EU-kommissionär. Trots att Malmström knappast kunnat bli annat än en randspelare i Sveriges riksdag (där hennes parti bara är det sjunde största) så utövar hon en större politisk påverkan på den svenska ekonomins färdriktning än kanske någon annan enskild person. Malmströms agenda oavsett reformförslag och oavsett ekonomiska problem som diskuteras? Alltid ytterligare makttransferering till Bryssel. På sikt dessutom svensk euroanslutning.

Tyngdpunkten förflyttas söderut

Utan Storbritannien flyttar EU-maktens tyngdpunkt vidare söderut. Det vill säga i stället för att EU-institutionerna nu tar efter byråkratiska rutiner i EU:s mest ekonomiskt framgångsrika (nordliga) medlemsländer så är det snarare södra Europas byråkratiska rutiner som sätter avtryck. Gällande löftena att Sverige ska lära EU transparens och ansvarstydlighet har det blivit intet. I stället har Sverige, via Bryssel, börjat anamma “fransk” förvaltningsmentalitet. Illustrerat inte minst av att en synnerligen osvensk snobbighet smugit sig in i den offentliga attityden. Som bekant tenderar det nu att heta att om folket på verklighetens fält protesterar så tänker dessa “fel”. Samt är i behov av mer “information”. Uppifrån.

Trots att Cecilia Malmström (L) knappast kunnat bli annat än en randspelare i Sveriges riksdag (där hennes parti bara är det sjunde största) så utövar hon en större politisk påverkan på den svenska ekonomins färdriktning än kanske någon annan enskild person.

Denna klassiska härskarteknik minskar motståndskraften mot på pappret förföriska politiska skrivbordsprojekt. Som det fiaskoartade europrojektet som alltid varit dömt att sluta med ett magplask. Tills så sker tvingas södra Europa leva med en övervärderad valuta som gör det nästan omöjligt för entreprenörer att hävda sig internationellt. Resultatet? Så groteskt hög ungdomsarbetslöshet att det riskerar att ärra flera generationer.

För somliga av oss som en gång trodde stenhårt på Europaprojektet är utvecklingen desto mer beklaglig med tanke på att projektets verkligt stora ekonomiska förtjänster – frihandel, gränsöverskridande tvistlösningsmekanismer samt produktstandardisering – var fullt möjliga redan inom EG-ramen. Det var först med den politiska överrocken, när EG transformerades till EU, som vägen mot von-oben-mentalitet (och överexpansion) stakades ut.

Går miste om vår fördel

Entreprenörsnationen Sverige är på väg att mista sin främsta så kallade komparativa fördel på centraliseringshetsandets altare; gräsrotsförankringen. Lyckas vi ställa oss över idealistiskt önsketänkande är det egentligen solklart att långtgående toppstyrning – en byråkrati ovanpå en annan byråkrati – alltid stått i motsatsställning till hög ekonomisk tillväxt. Så måste det vara eftersom samhällets ryggrad alltid utgjorts av folket på den praktiska verklighetens fält: idégenererarna, utförarna och nonsensdetektorerna.

Visst, på löpande band producerar “EU-experter”, med ett eller två ben i EU:s intressenätverk, ekonomiska modeller som landar i konklusionen att enbart blådårar motsätter sig EU av ekonomiska skäl. Passligt tar sådana modeller aldrig höjd för ett enda av argumenten i denna artikel. Inte heller för argumentet som är behäftat med den i särklass största ekonomiska prislappen av alla: att maktcentralisering kombinerat med demokratierosion alltid leder till en styrd politisk-ekonomisk debatt. Vilket inte minst tar sig uttryck i en lång räcka just tillrättalagda “expertrapporter”.

Strypt EU-debatt

På grund av EU blickar svensk statsförvaltning uppåt i stället för neråt. Det vill säga mot folk som befinner sig på ännu större avstånd från verklighetens fält. Är det då så konstigt att många politiker tycks helt ha tappat greppet? Samt att EU-medlemskap blivit synonymt med permanent instabilitet?

Denna toppstyrning bryter grovt mot Sveriges omåttligt framgångsrika fötterna-på-jorden-tradition. Det bryter också grovt mot löftena inför 1994 års svenska medlemsskapsomröstning.

Under alltför lång tid har Sveriges många mäktiga EU-intressenter strypt EU-debatten genom att förfasa sig så fort någon försöker lyfta fram att EU också har baksidor. Funktionellt kan svensk statsförvaltning nästan redan sägas fungera som en sorts Brysselfilial. Denna toppstyrning bryter grovt mot Sveriges omåttligt framgångsrika fötterna-på-jorden-tradition. Det bryter också grovt mot löftena inför 1994 års svenska medlemsskapsomröstning. Dyrt och heligt lovades vi som röstade ja att ingen skulle behöva oroa sig för överexpansion. Svenska politiker och tjänstemän skulle minsann se till att agera motvikt.

Bättre sent än aldrig. Framgångsrika entreprenörer vet att det kostar stora pengar att hanka sig fast vid prestigeprojekt som slagit fel. Samt att det är direkt olämpligt med ytterst ansvariga som inte klarar av att tänka en kritisk projekttanke. Nästa statsminister, oavsett vem det blir, sviker därför Sveriges väljare och skattebetalare på grövsta sätt om nästa EU-minister återigen blir en fullblodsentusiast. Varför inte blicka bland gräsrotsentreprenörer? När nu Europaprojektet skulle handla om välståndsgenerering är det knappast fel att lyfta in aktörer som verkligen vet hur nyttiga pengar genereras – och slösas bort.

Mark Brolin

svensk-brittisk omvärldsstrateg, nationalekonom och författare

Läs mer om Debatt: EU
Mest läst