När jag blev politiskt medveten på 1980-talet var Löntagarfonderna en av de stora frågorna. Social-demokraterna ville införa fonder som stegvis skulle föra över makt från storföretagen till de fackliga organisationerna.
De borgerliga partierna var helt emot och likställde fonderna med socialisering och kommunism.
Med lite god vilja gick det att förstå deras höga tonläge. Fonderna var ett relativt stort ingrepp i äganderätten.
Däremot förstår jag inte alls hur de borgerliga partierna kan motivera samma typ av argument i dag, när debatten handlar om helt andra saker.
Skolan är kanske det bästa exemplet. Alla vet att de senaste decenniernas valfrihetsrevolution har gjort skolan mer segregerad och dessutom har resultaten försämrats, senast häromdagen konstaterat av Andreas Schleicher, ansvarig för Pisa-undersökningarna.
Men så snart någon föreslår en mild justering av det som blivit världens mest marknadsanpassade skolsystem låter det som om Stalin är på väg att rulla in sina pansarvagnar på svensk mark.
Schelicher lyfter bland annat fram Skolkommissionens förslag att ändra antagningsreglerna till privata skolor, så att kösystem inte är enda urvalskriterium, och införa mer aktiva skolval. De borgerliga partiledarna avfärdade detta som en grov inskränkning i valfriheten.
När Ilmar Reepalu föreslog ett vinsttak på sju procent i privata skolor och andra välfärdsbolag kallade Annie Lööf (C) förslaget för ”fondsocialism”. Vårdföretagarnas näringspolitiske chef Håkan Tenelius kallade det för ”Valfrihet som i DDR”.
Oklart på vilka grunder, för inget i Reepalus utredning handlade om att begränsa föräldrarnas rätt att välja. Inget handlade om att återinföra Öststatskommunismen, ett system som Reepalus familj för övrigt flydde ifrån 1944 när de lämnade Estland och kom till Sverige.
De båda svenska lärarfacken har efterlyst en mer sansad debatt om svensk skola. När Skolkommissionen lämnade sitt förslag varnade de för att allt för högljudda och partipolitiskt eller ideologiskt motiverade argument kommer göra det svårare att ta viktiga steg framåt på skolområdet.
Det finns flera andra sådana politiska områden. Så fort ett parti föreslår skattehöjningar eller återregleringar av marknadsanpassade sektorer drar någon borgerlig politiker upp socialiseringskortet. Att Sverige och resten av världen befinner sig i den mest nyliberala epoken som någonsin skådats tycks inte spela någon roll.
Det är bara att hålla med lärarfacken. Svensk politisk debatt har på något märkligt sätt vägrat byta karaktär sedan 1980-talet, trots att verkligheten och det svenska samhället har ändrats dramatiskt sedan dess.
Jesper Bengtsson
chefredaktör Tiden magasin, skriver om politiken ur ett socialdemokratiskt perspektiv