När det nu gått en vecka sedan valet av Donald Trump som president i USA är det viktigt att inte bara ta det som skedde som en händelse bland andra och återgå till hur allt var innan. Vi som formar svensk politik måste dra slutsatser om hur vi själva arbetar, hur det politiska klimatet i Sverige fungerar.
Egentligen avslöjar valet av Trump inget. Det säger oss något vi redan visste. Allt för väl. Västvärlden är kluven mellan de som njutit frukterna av globalisering, utbildning och utveckling, och de som, ofta på goda grunder, känner sig lämnade efter. Oron över vart världen och den egna tillvaron är på väg gör framstegen osynliga. När stora grupper förnekas framstegens rika måltid så gnager världen i stället populismens beska barkbröd. Det borde vi ha lärt oss.
Två slutsatser
Det finns två slutsatser att dra av detta. Den ena gäller politikens innehåll, den andra dess former. Valet av Trump sätter belysningen både på klyftorna i det svenska samhället, och på den svenska politikens funktionssätt. Klyftorna bemöts genom tydlig politik. Vi måste investera i det som gör att Sverige hänger ihop, i arbete och utbildning, i trygghet och företagande. Alla partier har här sina förslag, och de måste vi både mötas i debatt om och kunna samarbeta kring.
Men ska populismen inte få starkare fotfäste räcker inte det. Då behöver också politikens former förändras. Partier i den breda mitten måste klara att samarbeta om extremismen ska hållas stången. De flesta tycks vara överens om det när man talar om hur majoriteter ska kunna formas efter nästa val. Men det här kan inte bara handla om då. En rationalitetens koalition handlar till mindre del om besluten efter valdagen och till större del om vägen dit.
Att begränsa diskussionen till att handla om vilket parti som ska ”offra sig” och gå över blockgränsen är att missa poängen totalt. Alla demokratiskt grundade partier måste vara beredda till samarbete och ansvarstagande. I många frågor, som säkerhetspolitiken, miljöpolitiken och de ekonomiska spelreglerna, har det också funnits utrymme till konstruktivt samarbete under denna mandatperiod. Nu måste diskussionen handla om hur vi hanterar den politiska debatten i sig, vilket tonläge vi har mot varandra, hur vi handskas med fakta och vetenskapliga bedömningar, vilken attityd vi bemöter varandras politiska förslag med.
Det är inte när nästa valresultat ska hanteras som politiken måste lämna skyttegravarna och se med öppna ögon på det politiska landskapet. Långt innan dess behöver vi alla börja behandla varandra med respekt och intellektuell hederlighet ifall vi ska ha en chans att komma någon vart. Taggtråden måste monteras ner innan partier kan förväntas inta den tomma marken mellan blocken.
Svårare än det låter
Detta är inte så lätt som det låter, och det är svårare än det en gång i tiden var. Vi lever i en tid av politisk polarisering, av twitterstormar och av massiv politisk ryktesspridning i en skala vi aldrig tidigare sett. Minsta påhitt, hur galet det än är, rör sig snabbt i sociala medier. Minsta misstänksamhet mot en motståndare växlas snabbt över till en falsk visshet om dennes allmänna uselhet.
Den politiska mitten krymper, och då handlar det inte om brist på mittenpartier, utan om något värre: En brist på en strimma av gemensam mark i mitten av debatten. Det är inte längre de mittenväljare och de mittendebattörer som efterfrågar vett och sans som hörs, det är de som kommer med de hårdaste inläggen mot endera sidan som får mest utrymme.
Fortsätter detta riskerar den politiska debatten följa mönstret från USA där man inte längre är i ett läge av motsatta åsikter, utan snarare i ett läge av motsatta domedagar. Snarare än höger mot vänster uppfattas det vara apokalypsen mot ragnarök. Människor övertygas steg för steg om att valet mellan politiska partier inte är ett val mellan olika åsikter, utan ett val mellan sunt förnuft och galenskap där man själv står för förnuftet och alla som invänder står för motsatsen. Förutom det uppenbart fördummande i detta blir den politiska debatten urbota tråkig för de allra flesta av oss när det inte längre handlar om att sålla fram de bästa argumenten. Det blir till ett slags bitter granntvist: Allt handlar om vem som egentligen är den största idioten.
Polariseringen bakom Trumps valseger
Donald Trump skapade inte sin egen framgång. Den möjliggjordes av en polarisering som växt i decennier och ett förytligande av det politiska samtalet. Frågan är om vi själva vill kliva i den fällan genom mer av detsamma, eller om vi vill blockera den utvecklingen genom att bidra till det förnuftiga samtalet. Det senare kräver en hel del av oss alla. Men väljer vi rätt i den frågan så kan vi också skapa en rationalitetens utrymme i vårt eget politiska landskap.
Gustav Fridolin (MP)
språkrör Miljöpartiet