Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Ulf Kristersson (M) har anledning att vara bekymrad. Listan på reformer i januariavtalet är inte bara en framgång för C och L, den kan också ses som en viktig strategisk seger för S eftersom det har försatt deras ständiga antagonist, Moderaterna, i schackmatt, skriver Henrik Edin. Bild: Dennis Lindbom

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Moderaternas ökenvandring: har inget kvar att erbjuda väljarna

Valets stora förlorare är Moderaterna. Resultatet på valdagen måste ha varit en kalldusch, men januariavtalet var ännu värre. Det nya politiska landskapet innebär att Moderaterna är kraftigt försvagade. Centrala strategiska positioner i rikspolitiken är förlorade. För att återigen kunna vara ett relevant parti krävs nu stora uppoffringar, skriver Henrik Edin, liberal debattör.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Januariavtalet som slöts mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna slog ner som en bomb förra veckan. Svekdebatten har varit intensiv. Det är främst moderata väljare som är rasande. Liberalerna och Centerpartiet anklagas för att ha spräckt Alliansen och för att ha svikit centrala vallöften. Någonstans skriver en ungmoderat juriststudent att Annie Lööf borde kunna dömas för avtalsbrott. Någon annanstans hävdar man att Sverige är en skendemokrati. Tonläget är uppskruvat, men detta är hur politiken fungerar i Sverige.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Betydelsen av den senaste veckans händelser ska inte underskattas. Socialdemokraternas extrema flexibilitet i förhandlingarna kommer att lämna stora avtryck i det svenska politiska landskapet. Att värnskatten kommer att tas bort, att arbetsrätten ska ses över och att marknadshyror ska införas i nyproduktion kan beskrivas som stora sakpolitiska framgångar för Liberalerna och Centerpartiet, men listan på reformer kan också ses som en viktig strategisk seger för Socialdemokraterna eftersom det har försatt deras ständiga antagonist, Moderaterna, i schackmatt.

De högljudda protester som nu hörs från de moderata leden handlar egentligen inte om att Liberalerna och Centerpartiet har svikit Alliansen, utan främst om att partiet har drabbats av en svår existentiell kris.

De tre starkaste argumenten för att rösta på Moderaterna – liberal politik, konservativ politik och regeringsduglighet – har i och med januariavtalet nämligen krossats:

1. Moderaterna är på intet sätt det bästa liberala alternativet i svensk politik.

Januariavtalet innebär att Liberalerna och Centerpartiet driver igenom mycket liberal politik som inte ens var uppe på agendan med Alliansen. Besvärande nog för Moderaterna gäller detta även för ekonomiska frågor och inte bara för sociala och kulturella. Det innebär att Liberalerna och Centerpartiet bevisligen är bättre på att leverera liberal politik än Moderaterna, och det är någonting som nu blir uppenbart även för den svenska väljarkåren.

2. Moderaterna är på intet sätt det bästa konservativa alternativet i svensk politik.

Inte ens i ett eventuellt konservativt block verkar Moderaterna ha en självklar roll att spela. De mer reaktionära väljarna röstar sannolikt redan på Sverigedemokraterna, och kommer att vara oerhört svårflörtade. De mer anständigt konservativa väljarna kommer sannolikt att rösta på Kristdemokraterna eftersom partiet redan tillskriver sig en tydligare konservativ ideologi, kristdemokratin.

3. Moderaterna är inte längre ett regeringsbärande parti.

Alliansen har varit ett nödvändigt verktyg för att säkra regeringsmakten för Moderaterna, och nu har samarbetet upphört i rikspolitiken. Under de långdragna regeringsförhandlingarna fanns en möjlighet att skapa en blocköverskridande alliansregering med Miljöpartiet, men Moderaterna vägrade eftersom statsministerposten då skulle tillfalla Annie Lööf. Därmed sköt de Alliansen i sank; det samarbete som är synonymt med och avgörande för en framtida moderatledd regering förlorades.

Existentiell kris

I kalabaliken efter januariavtalet klamrar man sig fast vid det svaga epitetet borgerlig, men det är en tillfällig lösning. Moderaterna kommer att behöva välja mellan liberalism och konservatism. Oavsett vilken ideologi som väljs kommer den andra ideologin att ligga som ett släpankare för partiet på den stundande ökenvandringen. Det finns en överhängande risk att stora väljargrupper kommer att gå förlorade, men vad än värre är finns en risk att även aktiva medlemmar kommer att lämna partiet. Moderaterna är ett parti med gott om övertygade liberaler som inte skulle känna sig hemma i en konservativ rörelse.

De högljudda protester som nu hörs från de moderata leden handlar egentligen inte om att Liberalerna och Centerpartiet har svikit Alliansen, utan främst om att partiet har drabbats av en svår existentiell kris. Moderaterna har inte längre någonting särskilt att erbjuda väljarna och det är som sagt tomma tunnor som skramlar mest.

Henrik Edin

liberal debattör