Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

assistans webb
Rimligt krav. De som har rätt till hjälp enligt LSS måste kunna få assistans när de bedömer att det är den mest träffsäkra insatsen, skriver debattörerna.

Människor med behov av assistans kan inte vänta

Det regeringen nu håller på med är att lagom till efter valet redovisa en utredning om den personliga assistansen, en utredning vars syfte är att spara pengar. Tvåårsomprövningarna ska upphöra, men bara tillfälligt i väntan på utredningen, och för dem som redan förlorat sin assistans görs ingenting, skriver Bengt Westerberg och Kristina Grapenholm (L).

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Under senare år har många som har haft assistansersättning blivit av med den i samband med så kallade tvåårsomprövningar. Orsaken är inte att deras behov har minskat utan att Försäkringskassan har satt nya etiketter på dessa. Det som tidigare ansågs vara så kallade grundläggande behov anses inte längre vara det, till exempel behov av hjälp med sondmatning, andningsstöd, skära maten eller på- och avklädning av ytterkläder.

Nu har regeringen föreslagit att tvåårsomprövningarna ska upphöra. Det är utmärkt. Men det finns ett cyniskt inslag i förslaget. Det mesta tyder på att åtgärden genomförs bara för att man under valåret ska slippa reportage om människor vars liv slås i spillror när assistansersättningen dras in.

Omprövningarna ska bara upphöra tillfälligt i väntan på den så kallade LSS-utredningen. Som av en tillfällighet ska den vara klar några veckor efter valet. Vad den kan komma att föreslå vet vi förstås inte, men direktiven är tydliga: den ska föreslå nedskärningar av assistansersättningen och det som hittills har läckt från utredningen bekräftar att den i det avseendet följer direktiven. Så när omprövningarna återupptas kan fler förväntas förlora sin ersättning.

Rätten till assistansersättning prövas i dag utan hänsyn till om det finns alternativa insatser som tillgodoser den sökandes behov.

För att detta är intentionen talar också att ingenting görs för alla dem som redan har förlorat sin ersättning eller som på grund av de hårdare reglerna har fått nej vid första ansökan. Om regeringen på allvar hade varit bekymrad över konsekvenserna av regeltillämpningen hade den förstås föreslagit nya regler som kunde ge dessa personer en chans att på nytt få sin sak prövad. Men det gör den alltså inte.

Snävare tolkningen är problemet

Det som är problemet är alltså den allt snävare tolkningen av begreppet grundläggande behov. Vill man ha en ändring till stånd måste den förändras. Begreppet fanns inte med i lagen från början utan infördes 1996 på initiativ av Socialdemokraterna. Sedan dess gäller att grundläggande behov är ett villkor för att kunna få assistans.

Det är dags att ta bort det. De som har rätt till hjälp enligt LSS måste kunna få assistans när de bedömer att det är den mest träffsäkra insatsen.

Regeringen är orolig för att ett borttagande av kravet skulle leda till att personer med omfattande funktionsnedsättningar begär för mycket. Låt oss därför erinra om vad förra statsrådet Bengt Lindqvist (S) skrev i slutet av 1990-talet:

”De flesta människor ber inte om mer hjälp än de behöver. Nästan ingen tycker om att begära hjälp från samhället, och ser inte heller någon glädje i att ha fler hjälpmedel, mer assistans eller hemtjänst än de behöver. Den hjälp man ber om anser man sig verkligen behöva. Det handlar inte om att få ett bekvämare och behagligare liv än andra, utan om att få stöd, service, hjälpmedel, anpassning och annat som kan bidra till att göra livet bättre, mer likt det som människor utan funktionshinder kan leva.”

Om det likväl skulle uppkomma situationer där myndigheterna och den enskilde har olika uppfattningar är det alltid myndigheterna som har sista ordet, det vill säga det är de som fastställer insatsernas omfattning.

Låt den enskilde bestämma

När det gäller valet av insatser inom en fastställd ram är det rimligt att det är den enskilde som får bestämma. Det var det självbestämmandet brukare var ute efter när de i slutet av 1980-talet bad kommuner att få använda de medel som satsades på hemtjänst och ledsagarservice till att anställa egna personliga assistenter.

För dem som har beviljats andra insatser blir det ofta stora negativa konsekvenser när det gäller livskvalitet, självständighet, självbestämmande och delaktighet i samhället.

Rätten till assistansersättning prövas i dag utan hänsyn till om det finns alternativa insatser som tillgodoser den sökandes behov. Utgångspunkten tycks vara att det alltid finns andra insatser att ta till. I praktiken är det dock ofta svårt att finna andra insatser som kan ersätta assistansen. Socialstyrelsen skriver i en rapport att:

”… det är svårt att med andra insatser tillgodose behoven hos de som … inte längre … beviljas personlig assistans. Det beror dels på att det rör sig om personer med mycket omfattande hjälpbehov som behöver hjälp av någon med ingående kunskaper om personen och dels på att många inte klarar av att ta emot hjälp av fler än ett begränsat antal personer. Det gör att alternativa insatser som hemtjänst eller bostad med service inte alltid motsvarar den enskildes behov, även om insatsens tidsmässiga omfattning är densamma.”

Det framhålls också att för dem som har beviljats andra insatser blir det ofta stora negativa konsekvenser när det gäller livskvalitet, självständighet, självbestämmande och delaktighet i samhället.

Det finns också exempel på att förlorad assistansersättning över huvud taget inte har ersatts av andra insatser. I de fallen har av allt att döma en betydande övervältring skett på anhöriga. Konsekvenserna av detta i form av ökad ohälsa, minskat förvärvsarbete och fler förtidspensioneringar är av naturliga skäl svåra att skatta.

Det är angeläget att reglerna för assistans snarast görs om så att den kan beviljas enligt de ursprungliga intentionerna och ge fler människor med omfattande funktionsnedsättningar möjlighet att leva som andra.

Bengt Westerberg

f d partiledare (L), socialminister 1991-1994

Kristina Grapenholm (L)

ordf VGR kommittén mänskliga rättigheter

Läs mer om Debatt: Assistans
Mest läst