Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Lyckad brottsbekämpning är en svår balans, men exempel världen över visar att lokal förmåga och flexibilitet har större chanser att lyckas än universella lösningar, skriver Joakim Kreutz.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Lokala lösningar fungerar bäst mot gäng – världen över

Militära insatser mot gängkriminalitet har testats i bland annat Brasilien. Men kortsiktig framgång visade sig inte ha effekt på sikt, tvärtom. Effektiva metoder för att bekämpa de svenska gängen bör sökas på annat håll. För vår del innebär det att ta lärdom av länder som liknar oss i fråga om hur gängen ser ut, skriver Joakim Kreutz, docent i statsvetenskap och freds- och konfliktforskning.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Trots en uppmärksammad trend av våldsbrott under de senaste åren, så tillhör Sverige fortfarande de minst drabbade länderna i världen. Just därför kan det vara intressant att titta på hur andra länder har hanterat gäng och vad som har varit mer eller mindre lyckat.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

För att jämföra Sverige med omvärlden gäller det att veta vilka likheter som finns. Det som ofta i debatten betecknas som ”organiserad brottslighet” eller ”gäng” är enligt den svenska polisen inte formella strukturer som liknar den italienska maffian eller gatugäng av det slag som är vanliga i Centralamerika.

De svenska ”gängen” är informella och föränderliga och kopplade till narkotikahandel där de som säljer också själva använder droger. Sverige liknar många andra länder som till exempel USA, Storbritannien och Norge.

Lokal förmåga och flexibilitet har större chanser att lyckas än universella lösningar

Intervjuer med gängmedlemmar visar att de oftast frivilligt väljer den ”karriären” men att risken är störst i områden med låg framtidstro, upplevt utanförskap, och låg tilltro till polis och myndigheter. Bristen på tillit leder både till en vilja att ta lagen i ”egna händer” och en ovilja att samarbeta med brottsutredningar.

Lärdomar visar att framgångsrik långsiktig brottsbekämpning består av att både stoppa pågående brott och nyrekrytering, men kortsiktiga insatser för att hantera det första kan göra det svårare att lyckas med det andra.

Misslyckade strategier

Ett exempel är programmet för att ”pacificera” favela-områden genom närmast militära invasioner i Brasilien inför fotbolls-VM 2014 och OS 2016. Programmet lyckades under de första åren minska våldsbrotten då gängen flyttade till andra områden men – visade det sig snart – polisens hårdföra metoder och korruption förstörde möjligheterna att förebygga nya brott. Våldet blossade upp igen i sådan omfattning att en ny ”invasion” var nödvändig i september ifjol.

Även andra typer av problem har uppkommit i länder som har infört att poliser kan stoppa och visitera personer utan misstanke om brott. Den typen av taktik har upplevts som ett tecken på att staten inte bryr sig om medborgarna, och har bidragit till storskaliga upplopp i till exempel Storbritannien (1981, 2011), Frankrike (2005), och USA (2014), utan att ha mer än en marginell påverkan i att upptäcka brottslingar.

Satsa på lokal polis

Vad har visat sig fungera? Utifrån samlade erfarenheter så består den bästa kortsiktiga satsningen av ökade resurser till lokal polis. Gängverksamhet skiljer sig mycket från plats till plats och därför behövs lokala strategier snarare än centraliserade program. Flera lyckade exempel i USA använder sig av så kallat ”problembaserat polisarbete” vilket innebär att polis tillsammans med andra myndigheter aktivt försöker arbeta förebyggande. Bland annat så har man i samarbete med kriminalvården varit extra uppmärksamma på brott begångna av villkorligt frigivna.

Den typ av åtgärder som världen över har visat sig enbart leda till en förvärrad situation är medborgargarden där civila har beväpnats.

Gäng förekommer oftast där det också förekommer många andra – mindre allvarliga – brott så en allmän förbättring av säkerhet och myndighetsservice är en strategi för att minska våldsbrotten. Det här innebär satsningar på skola, och alternativa sysselsättningar som idrott, musik och så vidare men också att polisen är etablerad på platsen och har kapacitet att utreda även mindre brott. För att detta ska leda till ökat förtroende så är det dock viktigt att polisens arbete respekterar medborgarnas rättigheter så att insatserna inte ses som ett bevis på utanförskapet.

Vad som bör göras centralt, och även inom EU, är att skapa system för effektiv informationsdelning. Det är också viktigt att lagar anpassas så att de kan göra det lättare att komma åt kriminella nätverk för mindre brott, som till exempel lagar mot vapen- eller droginnehav. Ett annat exempel är ett försök i Medellín i Colombia att använda lagar mot gängens rekrytering av barnsoldater. Man hoppas att gängledare för att undvika att gripas för detta blir mindre villiga att söka upp eller använda sig av minderåriga i sin verksamhet.

Även om de bästa åtgärderna planeras lokalt så är det viktigt att myndigheter styr vilka insatser som görs, och att det utförs på ett sätt så att rättssäkerhet kan garanteras.

Medborgargarden riktigt dåligt

Den typ av åtgärder som världen över har visat sig enbart leda till en förvärrad situation är medborgargarden där civila har beväpnats. Även om detta kan ha en kortsiktig effekt mot en viss organiserad brottslighet, så visar exempel från framförallt Latinamerika att följden blir att dessa grupper leder till våld mot oskyldiga samt att de tar över verksamheten efter de gäng de har jagat. Polisen ska kunna samarbeta med medborgarna i sitt arbete, men måste vara den enda aktören som har rätt att gripa och vid behov använda våld mot brottslingar.

Lyckad brottsbekämpning är en svår balans, men exempel världen över visar att lokal förmåga och flexibilitet har större chanser att lyckas än universella lösningar.

Joakim Kreutz

docent i statsvetenskap vid Stockholms Universitet och i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet