Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Världen som fanns utanför var farlig och syndfull. Vi tilläts till exempel inte gå förbi fotbollsplanen när det var match och fullt av människor där, och att utöva någon idrott var otänkbart. Det kunde leda människan in i fördärvet och då var man dömd till ett evigt helvete, skriver Lise-Lott Karlsson om sin uppväxt i en frikyrkoförsamling.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Livsfientliga budskap sprids i fler församlingar

Det som avslöjats i GP:s reportageserie om Hällebergsförsamlingen med tillhörande skola i Ljungskile är tyvärr inte unikt. Sekteristiska och livsfientliga budskap finns och sprids på fler håll. Det visar min uppväxt i en församling tillhörande pingstförbundet, skriver Lise-Lott Karlsson.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Jag är född 1955 och uppvuxen i ett litet brukssamhälle i Dalsland. När jag var tre år gammal flyttade vi till en egen villa som min pappa till stor del byggde för egen hand. Jag hade två storasystrar och fick med tiden två småbröder.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Smyrna låg endast tvåhundra meter bort, högst upp i backen står den fortfarande kvar, en byggnad som fyller mig mest med obehag och skräck när jag tänker på den i dag.

Mina föräldrar och en stor del av min släkt var medlemmar i församlingen som tillhörde pingstförbundet.

Församlingen var mycket livaktig under hela min uppväxt. Väckelsemöten varje helg och tältmöten på somrarna. Visst fanns det något positivt med gemenskapen som gav viss trygghet men gemenskapen var förrädisk och det förrädiska var inte så lätt att genomskåda.

Visst predikades det om Guds kärlek men den var så långt från villkorslös man kan komma. Det fanns mängder av regler och normer, vissa uttalade och många fler som fanns i det osagda.

Farlig och syndfull värld

Världen som fanns utanför var farlig och syndfull. Vi tilläts till exempel inte gå förbi fotbollsplanen när det var match och fullt av människor där, och att utöva någon idrott var otänkbart. Det kunde leda människan in i fördärvet och då var man dömd till ett evigt helvete.

Läs GP:s reportageserie: Guds utvalda skola

Det var vi i församlingen som ägde sanningen med stort S och allt utanför församlingen kallades världen och den behövde räddas. Jag minns en sång vi brukade sjunga där en strof löd "hur många stjärnor i kronan du får". Stjärnorna stod för själar och betydelsen var att man skulle föra så många människor till Jesus som möjligt. Då väntade en belöning hos Gud.

Väckelsemötena var mycket känslostyrda, ju mer högljudda desto bättre. Alla bad högt samtidigt och det ropades till Gud, det tackades för Jesu blod och det talades i tungor. Predikningarna innehöll ofta betydelsen av att hamna i syndanöd, att man skulle förstå vilken syndfull människa man var. Det allra bästa var om ungdomarna hamnade i syndanöd och gick fram till första bänk för att böja knä och få förbön. Där fanns äldstebröderna redo att lägga händerna på ungdomarna och be för deras stackars själar.

Stor vilsenhet

Jag har blivit nertryckt i en bänk många gånger av händer som skakat av känslostormar. Det utlovades att Guds kraft skulle strömma genom kroppen och att man skulle bli uppfylld av Guds ande. Eftersom detta aldrig hände mig så blev jag med tiden tämligen övertygad att jag inte dög i Guds ögon. Jag trodde på fullt allvar att jag var alltför syndfull för att Gud skulle ta emot mig och att jag tillhörde dem som gick förlorade vilket innebar att man skulle hamna i helvetet.

Vilken storm av inlägg jag möttes av. En del skrev att jag kanske var kristen men jag var definitivt inte frälst, hade jag varit frälst skulle jag förstå att homosexualitet var synd!

När jag började leva ute i "världen" upplevde jag en stor vilsenhet. Jag hade ju blivit lärd att Guds kärlek var den enda sanna kärleken och man måste vara kristen och frälst för att få del av den kärleken och också för att kunna ge vidare av den kärleken. All annan kärlek var falsk. Det förbryllade mig mycket!

Jag hade inte upplevt mycket av kärlek i församlingen, inte heller i min familj och hur skulle jag kunna ta emot kärlek från någon som var ofrälst?

Ångest sedan tonåren

Allt detta sammantaget gav mig ångest redan i tonåren och har varit min följeslagare sen dess. Jag har fått hjälp med att förändra den destruktiva gudsbild jag fick med mig från den väckelsekristna pingstförsamlingen jag växte upp i och det har med tiden blivit många timmar i terapi.

Ångesten har dock inte gett vika, den finns ständigt med mig.

För ett tag sedan gick jag med i en facebookgrupp, Kristna syskon, och blev alldeles förfärad. Det var i samband med pridefestivalen i Stockholm. Jag skrev ett inlägg om att jag gillade att svenska kyrkan stöder Pride. Vilken storm av inlägg jag möttes av. En del skrev att jag kanske var kristen men jag var definitivt inte frälst, hade jag varit frälst skulle jag förstå att homosexualitet var synd! Andra skrev att präster i svenska kyrkan inte är frälsta och att det finns präster som hädar.

Någon ville i kärlekens anda tillrättavisa mig och föra in mig på den "rätta" vägen igen. Det var flest unga människor med i denna grupp och jag blev så förvånad över den brist på reflektion det fanns i gruppen. De hade sanningen med stort S precis som den pingstkyrka jag växte upp i. Där fanns ingen reflektion, eftertanke eller diskussion. Tyckte man annorlunda än gruppen skickades det mängder av bibelord och en del tillrättavisningar. Jag fick till och med en varning från skaparen av gruppen.

Detta händer i dag 2018, så det sekteristiska och det livsfientliga budskapet lever uppenbarligen kvar.

Det gör mig sorgsen och bedrövad!

Lise-Lott Karlsson