På många sätt mår den svenska skolan bättre än den någonsin gjort. Under de tjugo år som jag har jobbat i skolan, hälften som lärare, hälften som ledare, har den pedagogiska medvetenheten hos både lärare och skolledare aldrig varit högre.
Tack vare nya och reviderade läroplaner, samt det kraftfulla inflytande som internationella forskare som Dylan Williams, Helen Timperley och John Hattie haft på den svenska skolan, förs det nu pedagogiska resonemang i såväl arbetslag som ledningsgrupper av en mycket hög kvalitet. Som utvecklingsledare träffar jag både lärargrupper och ledningsgrupper och jag blir ofta imponerad av den utveckling som skett under de senaste fem åren.
Sedan 2012 är lärarna den yrkeskategori som har ökat sina löner mest och den tilltagande lärarbristen är den största bidragande orsaken till detta
Ändå är det nu ställt utom allt tvivel att den svenska skolan är ett skepp som läcker och nu sjunker allt snabbare. Det finns nämligen allt färre personer som kan genomföra alla dessa framsteg. Lärarbristen i skolan är nu akut.
Förskollärare, specialpedagoger och behörig personal på de viktiga fritidshemmen har vi saknat i många år, men även svårigheterna att få tag på lärare och skolledare är nu mycket stora. Särskilt akuta är problemen i grundskolans yngre åldersklasser. Enligt statistik från Skolverket minskar antalet behöriga lärare ständigt och är nu drygt 70 procent i riket.
Naturligtvis minskar i och med det också lärartätheten, då allt färre lärare behöver ta hand om växande elevkullar. Dessutom döljer det sig bakom dessa generella siffror en synnerligen allvarlig utveckling. Skillnaderna i lärarbehörighet kommunerna emellan är mycket stora.
Knivskarp konkurrens
Jag har förmånen att arbeta i en kommun där behörigheten i lärarkåren än så länge är god, men samtidigt finns det kommuner i Sverige där lärarbehörigheten nu understiger 50 procent. Konkurrensen mellan kommunerna när det gäller rekrytering av behöriga lärare är knivskarp och lönerna för både lärare och skolledare ökar nu kraftigt. Sedan 2012 är lärarna den yrkeskategori som har ökat sina löner mest och den tilltagande lärarbristen är den största bidragande orsaken till detta.
I grund och botten är naturligtvis detta en mycket positiv utveckling. Lärare har varit en undervärderad grupp under decennier och att en yrkeskategori som utför ett av de mest komplexa arbeten som finns både kan och bör ställa höga krav på lön och villkor borde vara det mest naturliga i världen. Det avgörande problemet är dock att förutsättningarna för Sveriges 290 kommunala huvudmän att svara upp mot dessa krav ser väldigt olika ut och inom bara några år kommer vi att se en accelererande utveckling där välmående tillväxtkommuner, med en gynnsam skatteutveckling, kommer att suga upp de allt färre behöriga lärarna från marknaden och att klassrummen i kommuner med större ekonomiska utmaningar kommer att eka tomma.
Flaggar för skattehöjningar
SKL:s ekonomiprognoser flaggar för att många kommuner kommer att behöva genomföra mycket kraftiga skattehöjningar för att kunna bibehålla sin kommunala service, vilket i och för sig kan låta som ett rimligt tillvägagångssätt när kostnaderna ökar. En alltför hög skattesats kan dock inverka negativt på befolkningsutvecklingen i en kommun, så det är på många sätt en omöjlig balansgång som många kommunpolitiker har att göra.
Den enda möjliga lösningen för att undvika ett totalt skeppsbrott är att staten tar över finansieringen av skolan. Nu!
Den enda möjliga lösningen för att undvika ett totalt skeppsbrott för tanken om att alla elever i den svenska skolan, oavsett vilken kommun man är född i, ska ha lika goda förutsättningar att utvecklas, är att staten tar över finansieringen av skolan. Nu!
För att kunna nå en positiv utveckling behövs det dessutom ett snabbt inflöde av nya lärare. Ett sätt att åstadkomma detta vore att omedelbart ta fram en lärlingsutbildning för blivande lärare. Läraryrket måste vara ett av de mest lämpade för en lärlingsutbildning präglad av aktivitetspedagogik där teori, praktik, reflektion och handling hänger ihop. Lärlingsutbildningen måste vara väldefinierad och tidssatt, för såväl lärling som mästare, och ett tvålärarsystem, där ”mästare” och ”lärling” samverkar kring en elevgrupp, skulle öka både lärartätheten, minska arbetsbördan för de kvalificerade lärare som redan i dag drar ett enormt lass ute i klassrummen och utgöra en bas för det kollegiala lärande som vi vet är så viktigt för elevernas utveckling.
1842 beslutade Sveriges riksdag att en allmän folkskola för alla skulle införas. Sveriges riksdag finns fortfarande kvar. Frågan är om modet att fatta samhällsomvälvande beslut och samtidigt ta det fulla ansvaret för att genomföra dem gör det? Utan kvalificerad personal i alla skolformer kommer Sverige aldrig att kunna fortsätta att utvecklas som vi vill; till ett land där alla har ett värde och en plats och där vi alla är fria att leva livet till fullo.
Patrik Finn
fd lärare och skolledare, numera utvecklingsledare