Arbetssituationen på SU är inte längre “på gränsen”. Gränsen är passerad, skriver akutsjuksköterskan Lisa Petersson.
Arbetssituationen på SU är inte längre “på gränsen”. Gränsen är passerad, skriver akutsjuksköterskan Lisa Petersson. Bild: Jonas Lindstedt

Läget är akut på SU – öka inte lidandet!

Arbetssituationen på SU har spårat ur. Det är fler patienter än någonsin som ligger kvar på akuten när man kommer tillbaka på morgonen. Den etiska stressen är större än någonsin. Känslan av otillräcklighet är enorm. Vad gör det med en som människa, att arbeta under sådana förhållanden, skriver Lisa Petersson, sjuksköterska på akuten.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Jag arbetar som sjuksköterska på Sahlgrenskas akut- och olycksfallsmottagning. Detta är min verklighet.

Det är ofta långa väntetider på akuten. Detta gör patienter och deras anhöriga missnöjda, oroliga, arga och uppgivna. Väntetiderna gör ibland även mig uppgiven, missnöjd och stressad. Jag får ofta uppskattning från patienter och anhöriga och jag känner tillfredsställelse när jag kan hjälpa någon. Men ibland blir jag även puttad, utskälld, hotad och hatad. Dessa tillfällen ökar i takt med pressen på akuten. Jag minns många gånger jag varit arg, rädd och ledsen.

Men det värsta med mitt jobb är inte patienter och anhöriga som är otrevliga, hånfulla eller elaka. Det värsta är dem det är riktigt synd om. Det värsta är när det gör riktigt ont i hjärtat. Det värsta är att möta sorgen. Det värsta är att få inblick i misären. Det värsta är de som verkligen far illa, i livet och i samhället. Det värsta är offren man önskar aldrig hade blivit offer. Det värsta är att få orättvisan i hur livet drabbar oss olika, upptryckt i ansiktet. Det värsta är att inte kunna bota, lindra eller hjälpa. Det värsta är att känna sig otillräcklig. Det värsta är att på nära håll se och känna lidandet. Det värsta är de som inte klagar. De som väntar och väntar och sedan tackar innerligt för det minsta. Det värsta är de som drabbats hårdast men ändå visar tacksamhet. Det värsta är de som mist allt men ändå ler genom tårarna. Det värsta är att möta föräldrar som mist sina barn. Det värsta är att möta människor som mist sitt hopp om morgondagen.

ANNONS

Konstant otillräcklighet

Det värsta var också en gammal, späd kvinna som låg som en fågelunge på en hård brits när jag gick hem för kvällen och sedan låg kvar när jag kom tillbaka morgonen därpå. Det värsta var även en äldre man utan någon anhörig med sig, som råkade få akuta besvär en av de mest belastade dagarna på akuten. Han väntade tålmodigt i mer än 15 timmar på att träffa läkare innan han till slut bad om te med fyra sockerbitar. När jag med ett enormt dåligt samvete för att jag inte erbjudit något tidigare, serverade en kopp te med fyra sockerbitar, började han gråta av tacksamhet. Det var bland det värsta.

Jag har aldrig under mina år på akuten erbjudits något slags stöd eller hjälp för att orka. Det enda stöd vi har, det är varandra. Vi kallar det för “städsamtal”.

Jag minns det än trots att det gått nästan fem år sedan den eländiga kvällen när jag hade ansvar för mer än 20 patienter och inte ens erbjöd en gammal man en kopp te. Jag har många gånger suttit i omklädningsrummet efter avslutat arbetspass och gråtit innan jag orkat ta mig hem. Detta var en sådan kväll. Jag sa till mig själv att jag aldrig får glömma honom. Att jag ska minnas och att det inte får hända igen.

Urspårat

Det är 2018 nu. Sahlgrenska stänger ner vårdplatser och hela avdelningar. Det saknas sjuksköterskor. Och pengar. Fram till i somras tänkte jag att om bara lönen på SU vore lite högre skulle inte sjuksköterskebrist vara ett problem. Men så är det inte längre. Arbetssituationen har spårat ut. Det är fler patienter än någonsin som ligger kvar på akuten när man kommer tillbaka på morgonen. Det är fler patienter än någonsin som inte erbjuds en kopp te. Detta är vardag nu. Den etiska stressen är större än någonsin. Arbetssituationen på SU är inte längre “på gränsen”. Gränsen är passerad. Känslan av otillräcklighet är enorm. Vad gör det med en som människa, att arbeta under de förhållanden som råder på SU just nu?

ANNONS

Jag önskar att fokus flyttas från ledtider till människor. Patienter är människor. Människor som får sitta ännu fler timmar i väntrummet. Sjuksköterskor är människor. Människor som upplever ökad etisk stress. Det är lidandet som ökar. Inte ledtiderna.

Jag har aldrig under mina år på akuten erbjudits något slags stöd eller hjälp för att orka. Det enda stöd vi har, det är varandra. Vi kallar det för “städsamtal”. När vi städar vårt traumarum, det rum där vi tar emot de allra största olyckorna, pratar vi med varandra om vad vi har upplevt. Varandra är det enda vi har. Det är inte lite, jag älskar mina kollegor, men det är det enda vi har. Hur lär man sig att hantera och leva med det lidande vi upplever på vår arbetsplats? Och som ökar i takt med att budgeten stramas åt.

Ledningen pratar om ledtider (väntetider, behandlingstider och patienters totala tid på akuten). Ledningen menar att nedskärningar och besparingar kan öka ledtiderna. Jag önskar att fokus flyttas från ledtider till människor. Patienter är människor. Människor som får sitta ännu fler timmar i väntrummet. Sjuksköterskor är människor. Människor som upplever ökad etisk stress. Det är lidandet som ökar. Inte ledtiderna.

Min största fråga är hur SU kan gå på knäna när det tydligen finns pengar inom VG-region? Varför prioriteras inte sjukvården? Vad har vi för samhälle om inte sjukvården fungerar?

Lisa Petersson

sjuksköterska på akuten Sahlgrenska

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS