Ny strategi. Inom vissa grupper i samhället kan Svenska kyrkan, med ärkebiskop Antje Jackelén i spetsen, sannolikt komma att ses som en mer intressant samarbetspartner i takt med att den ”bekänner färg” i politiska frågor. Samtidigt är de negativa konsekvenserna, främst för kyrkan själv, men även för samhället i stort, klart övervägande, skriver debattören.
Ny strategi. Inom vissa grupper i samhället kan Svenska kyrkan, med ärkebiskop Antje Jackelén i spetsen, sannolikt komma att ses som en mer intressant samarbetspartner i takt med att den ”bekänner färg” i politiska frågor. Samtidigt är de negativa konsekvenserna, främst för kyrkan själv, men även för samhället i stort, klart övervägande, skriver debattören.

Kyrkans politisering luckrar upp den sekulära staten

Svenska biskopar är mer angelägna om att vinna mediala debatter och vårda kyrkans varumärke än att föra fram teologiska insikter som faktiskt har sin grund i Svenska kyrkans arv. Senaste exemplen på detta är kritiken av ”korskampanjen” och politiseringen av kyrkan, skriver teolog Tomas Appelqvist.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|
 
    <strong>Tomas Appelqvist</strong> 
    <br> lektor i religionsvetenskap vid Karlstads universitet 
   </br>
Tomas Appelqvist
lektor i religionsvetenskap vid Karlstads universitet

Under de senaste åren har Svenska kyrkan eftersträvat en ny sorts medial uppmärksamhet genom att engagera sig i olika politiska frågor. Det är fråga om en elit som i nära anslutning till de partier som dominerar kyrkomötet har formulerat bestämda uppfattningar om bland annat flyktingmottagande, miljöpolitik och terrorbekämpning. De trendsättande verkar i eller i tät kontakt med kyrkans centrala kansli i Uppsala och målet är att stärka kyrkan som ett nationellt varumärke. I exempelvis Almedalen gläder sig kyrkans ledning med ärkebiskop Antje Jackelén i spetsen åt att räknas som en av de mest inflytelserika organisationerna, samtidigt som kyrkan som helhet tappar omkring 70 000 medlemmar årligen.

ANNONS

Drivkrafterna bakom kyrkans nya strategi är ganska enkla att genomskåda, men samtidigt ser jag som Lutherforskare och anhängare av uppfattningen att kyrkan och det sekulära till största del ska vara separata områden en rad allvarliga farhågor i det som nu håller på att hända. Med tanke på den mediala logiken vill kyrkan lansera ärkebiskopen som en person som ofta florerar i media och uttalar sig i frågor som många berörs av. I en tid av uppbrott och oro inför framtiden vill man uppfattas som en kraft för det långsiktigt goda och mänskliga samhället. När färre och färre deltar i kyrkans gudstjänster och vanlig församlingsverksamhet är strategin att visa upp ansikten som engagerar sig i frågor som nästan alla följer med intresse.

Agerar politiska väktare

Den nya strategin har inte antagits genom beslut i kyrkans demokratiskt valda organ, utan det är nästan alltid biskopar eller höga präster som agerar politiska väktare. Luthers ursprungliga tanke var dock att lekmännen, de som kan ha en stor sakkunskap inom världsliga frågor, skulle engagera sig i samhället och vara kyrkans ansikte utåt i de situationer som uppstår när personer med olika (tros-) uppfattningar möts. Snart 500 år efter reformationen antar nu Svenska kyrkan allt fler av den medeltida påvekyrkans kännetecken, där högavlönade biskopar håller varandra om ryggen för att säkra en viss politisk visions ställning i samhället. Enligt luthersk uppfattning borde de koncentrera sig på kyrkans egna angelägenheter och iscensätta de förbättringar som så desperat verkar behövas inom kyrkans organisation.

ANNONS

Målet som kyrkan ställt upp verkar vara att behålla så många medlemmar som möjligt och samtidigt ”växa” genom engagemang i samhällsfrågor. Givetvis måste kyrkan vara fri att välja vilken strategi den vill, men det mesta tyder på att denna väg splittrar kyrkan och skyndar på utträdena. Den pågående diskussionen om ”korskampanjen”, som bland annat lett till att den välkända och respekterade prästen Johanna Andersson har valt att lämna Svenska kyrkan, är ett utmärkt exempel på kyrkans målsättning att vara inkluderande och tona ned det kristet särskiljande. Orsaken är att kyrkan inte vill väcka anstöt – i det här fallet kritiserades ett initiativ att bära ett synligt kors som en tyst manifestation av solidaritet med dem som fallit offer i samband med terrorattacker riktade specifikt mot kristna.

Här, liksom i flera andra frågor, är befolkningen delad i två ungefär lika stora läger. Det anmärkningsvärda är därför inte så mycket själva ståndpunkterna som sådana, utan att man väljer att göra så skarpa offentliga yttranden och ett så högt tonläge i komplicerade samhällsfrågor. Samtidigt värnar man explicit om en tolkningsmångfald i teologiska frågor, alltså det som är kyrkans ”hemmaplan”.

Negativa konsekvenserna överväger

En lång rad konsekvenser kan redan nu skönjas av kyrkans nya strategi. Inom vissa grupper i samhället kan kyrkan sannolikt komma att ses som en mer intressant samarbetspartner i takt med att den ”bekänner färg” i politiska frågor. Samtidigt är de negativa konsekvenserna, främst för kyrkan själv, men även för samhället i stort, klart övervägande. I ekumeniskt avseende har de viktiga lärosamtalen mellan luthersk och romersk-katolsk tro i det närmaste tynat bort. När påven kommer till Lund nästa år möter han en kyrka där Luthers konfliktfrågor (exempelvis kring på vilkengrund en människa blir frälst) felaktigt anses vara lösta eller oväsentliga.

ANNONS

De frågor som Svenska kyrkan i dag anser vara skiljande och viktiga att diskutera är i stället samkönade äktenskap, kvinnors rätt att bli präster och liknande. Inför kyrkomötet i höst har två politiska partier lagt förslag om att biskoparna inte ska ha rätt att prästviga sådana personer som av samvetsskäl inte vill viga homosexuella par. Om detta förslag går igenom skulle det vara ytterligare ett exempel på hur en politisk agenda gör kyrkans biskopar och teologiska reflektion till marionetter för en vision som är formulerad i de politiska partiernas kanslier.

Styrd av politiska partier

När biskop Eckerdal i GP 9 augusti rycker ut till Antje Jackeléns försvar och påstår att GP:s ledarskribent Mathias Bred inte klarar av att förstå Luthers avsikter med att skilja andligt och världsligt kan jag inte tolka detta som annat än ytterligare ett exempel på att biskoparna är mer angelägna om att vinna mediala debatter än att föra fram teologiska insikter som faktiskt har sin grund i Svenska kyrkans arv. Om jag har fel kan Eckerdal enkelt ta del av åtskilliga forskningsinsatser som har diskuterat den lutherska tvåregementsläran i ljuset av den nutida situationen, men landat i slutsatser som verkligen inte stämmer överens med kyrkans nuvarande mediepolicy.

ANNONS

Något som står helt klart är också att Luthers lära inte förespråkar en kyrka styrd av politiska partier, framför allt inte sådana som samtidigt utövar regeringsmakt.

Tomas Appelqvist

lektor i religionsvetenskap vid Karlstads universitet

ANNONS