Som alla vet har svensk utbildning enorma problem, och det publiceras en strid ström med analyser och förslag. Emellertid är debatten om skolan svåröverskådlig, därför att olika debattörer fokuserar på olika aspekter. Ett sätt att ordna debatten är att dela in debattörerna enligt deras syn på skolans uppgift och på kunskap. De här frågorna diskuterar jag och medarbetare i den nyutkomna boken Kunskapssynen och pedagogiken. Varför skolan slutade att leverera och hur det kan åtgärdas. (red Magnus Henrekson)
För vissa är skolans huvuduppgift att förmedla kunskap och för andra att bidra till social utjämning. I Sverige har social utjämning och inte kunskapsförmedling varit huvuduppgiften sedan 1960-talet, och detta har försvagat inlärningen. Skolan har styrts efter motton som ”eleven i centrum” samtidigt som examina och krav på att ha vissa kunskaper i vissa klasser har tagits bort.
Fel prioriteringar lever kvar
Sedan 1970-talet har det hetat att om en elev inte har tillräckliga kunskaper är felet lärarens som inte har erbjudit tillräckligt motiverande arbetsformer och individuellt stöd. Lärarnas instruktioner har varit att uppmärksamma elevens sociala situation, ”se till den hela eleven”, snarare än att prioritera ämnesundervisning. Dessa drag karaktäriserar fortfarande lärarutbildningen.
Inriktningen på att använda skolan för social utjämning har förstärkts av en ändrad syn på kunskap. De politiskt inriktade pedagoger som har format skolan har börjat se kunskap som partsinlagor och inte något objektivt. Om kunskap är subjektiv, då är inlärning mindre viktigt också av den anledningen. Hur ska förresten läraren våga lära ut något, när detta bara är en partsinlaga? Då är det bättre att eleverna själva söker kunskap och att ansvaret på så sätt läggs hos dem själva.
En chock senare i livet
Lärarna uppmuntras att låta elever i alla åldrar arbeta självständigt. Om kunskaper är subjektiva, kan och ska ju eleverna utarbeta sina ”egna” kunskaper. En följd är att de blir vana att leda och bedöma sitt eget arbete. De blir emellertid varken kunnigare eller psykiskt starkare av att inte behöva leva upp till i förväg fastställda krav, och det blir en svår chock för dem, när de senare i livet bedöms mot externa måttstockar. Subjektivism kan kallas tankens och viljans egocentrism, och det är egendomligt att de här arbetssätten i skolan har förknippats med begrepp som demokrati.
Den subjektivistiske kommer i praktiken att vara mindre benägen att ta till sig nya kunskaper. Jag genomförde nyligen en intervjuundersökning med lärare på samhällsprogrammet vid en välrenommerad gymnasieskola, och lärarna använde uttryck som att en del elever var ”avvaktande inför kunskap”, kände ”tvekan inför kunskap” och dessutom var ”läsovana”.
Fokus på kunskap avgörande
Studier brukade innebära att läsa och lyssna till vad vuxna intellektuella som hade studerat kunde förmedla till unga personer som på grund av sin ålder inte hade hunnit se och förstå så mycket av världen. Att studera var att i koncentrerad form få del av väsentlig kunskap från tidigare generationer.
Framgångsrik undervisning bygger på uppfattningen att det finns kunskap som kan och bör läras ut till eleverna. Att vissa aspekter av ett ämne senare kan komma att modifieras gör inte att det är onödigt att lära sig olika ämnens grundstrukturer. Framgångsrika utbildningsländer i Sydostasien och skolor med bra resultat i väst har alla fokus på kunskaper. Omvänt finns det inget land med framgångsrikt utbildningssystem, där elever på egen hand ska söka kunskap. Tydligt strukturerade program är speciellt bra för osäkra elever, och det finns otaliga exempel på att om man vill hjälpa elever med problem, är det lämpligaste en lärarledd undervisning och tydliga kunskapsmål.
Hela den västerländska intellektuella traditionen kan förknippas med den antika grekiska filosofin, det vill säga kärlek till kunskap, och det torde inte finnas något mer centralt för människor än att uppfatta vissa saker som sanna och andra som falska. Dagens ifrågasättande av kunskap är en av historiens ironier.
Människan har med sin kunskap, inte minst i teknik, lyckats forma världen efter sina behov och önskemål, men vissa har i övermod och okunnighet trott att hon kan sluta att överföra den kunskap som ligger till grund för framstegen, varmed hon förstås förbereder slutet på den era som hon skapat. Om Sverige och andra västländer fortsätter att acceptera de här kunskapsfientliga trenderna, innebär detta att en 2 500 år lång utveckling bryts.
Inger Enkvist
professor emerita, Lunds universitet