De uppsatta målen att samhället skulle vara mer tillgängligt till slutet av 2010 enligt den nationella handlingsplanen från Patient till medborgare infriades inte i den utsträckning som man förväntat sig. Den nytillkomna lagen om enkelt avhjälpta hinder som kom 2001/2003 och som väckte stora förväntningar hos människor med funktionsnedsättningar infriades inte heller på långa vägar. Frågan man ställer sig är givetvis vad detta beror på. Då jag själv arbetat med tillgänglighetsfrågorna som aktiv inom DHRG under ett 40-tal år, känns det frustrerande. Att det skall vara så trögt att få genomslag för dessa frågor i samhället.
Redan 1966 fick vi en lag i dåvarande Byggnadsstadgan som påbjöd tillgänglighet till nybyggda publika lokaler. 1971 utvidgades lagen till att omfatta arbetslokaler och 1977 även bostäder, dock med begränsningen att endast påbjuda hiss i byggnader över tre våningar. I dag krävs hiss i fastigheter över två våningar.
Visionerna uppfylls inte
Krav på hiss i trevåningshus har lett till att kommunen bygger tvåvåningshus utan hiss. Visserligen står det i lagen att det skall vara förberett för hiss, men detta nonchaleras ofta. Trots visioner om en tillgänglig och användbar byggd miljö för alla är det således ett faktum att lägenheter nyproduceras som inte är tillgängliga för alla. Enligt SCB:s byggstatistik finns det cirka en miljon lägenheter i hisslösa bostadshus i Sverige.
När det gäller nybyggda bostäder har ytstandarden blivit betydligt sämre sedan Svensk byggnorm togs bort. Vid en granskning av nybyggda lägenheter i Göteborg, fann DHRG att man bygger trånga barkök, små badrum, nivåskillnader till balkongen, där en rullstolsburen person inte kan fungera. Trots att det i lagen föreskrivs att samtliga nybyggda lägenheter skall kunna anpassas till personer i rullstol. Denna felaktiga planering pågår bland annat för att kontrollen ligger på byggherren, så kallad egenkontroll. Dessutom har man inte haft certifierade kontrollanter inom tillgänglighetsområdet. Från och med 2011 krävs dock, fristående certifierade kontrollanter av tillgänglighet. Dessutom kommer en förändring i den nya PBL som innebär skyldighet att pröva krav på tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga vid bygglovsprövningen. Så förhoppningsvis blir det bättre framdeles. Förmodligen kommer det dock även fortsättningsvis behövas bevakning från handikapprörelsen så att det verkligen blir bättre kontroll.
Lagstiftningen en besvikelse
2001/2003 kom den efterlängtade lagen om enkelt avhjälpta hinder, det vill säga den lag som skulle förändra även den befintliga miljön genom att ta bort enkla hinder till publika lokaler och förbättra tillgängligheten på offentliga platser. Denna lag blev dock en besvikelse. Den nonchalerades i de flesta kommuner. Dessutom visade det sig att de hinder som anges i lagen, som mindre nivåskillnader, enligt Göteborgs stadsbyggnadskontors bedömning inte vara enkelt att avhjälpa.
DHRG har överklagat ett par ärenden, där det handlar om ett trappsteg, till Länstyrelsen. Länstyrelsen har också bedömt att de inte är enkelt avhjälpta. Bland annat hänvisar man till att det blir för kostnadskrävande därför att nivåskillnaden måste tas upp inne i lokalen. Vi har begärt att få besked om vilken kostnad det handlar om, men inte fått detta. Vi har sedan överklagat till Förvaltningsrätten, som ännu inte har tagit ställning.
Missade trappsteg
Fortfarande finns alltför många affärer, restauranger och även kommunala lokaler i Göteborg som är otillgängliga för personer med rullstol. Frågan är hur de tekniska problemen i samband med ovan nämnda nivåskillnader skall lösas. För att hitta lösningar har vi efterlyst förslag från Boverket. De har i sin exempelsamling över lösningar på olika enkla hinder inte överhuvudtaget med det mest förekommande hindret in i olika affärer och restauranger, nämligen ett trappsteg.
Frågan är också hur man tänkt sig att dessa hinder skall vara åtgärdade inom en rimlig tid.
Den nya tidpunkt som regeringen anger i en strategisk handlingsplan är en femårsperiod, det vill säga fram till år 2016. Det har varit mycket utredningar och diskussioner men tyvärr lite handling. Exempelvis försökte regeringen 2009 med hjälp av Sveriges Kommuner och Landsting samt Boverket aktivera kommunerna genom ett antal seminarier för att få fart på tillgänglighetsarbetet. Men det verkar inte ha gett några nämnvärda resultat, i varje fall inte i Göteborg. Ett erkännande kan vi dock ge till trafikkontoret när det gäller att anpassa gatumiljön. Men även här återstår fortfarande mycket att göra.
Passivt kontor
Stadsbyggnadskontoret i Göteborg har intagit en mycket passiv hållning när det gäller att få bort de enkla hindren. Man har inte ansett att det är myndighetens uppgift att göra en kartläggning av de hinder som borde vara lätta att avhjälpa, utan i stället agerar man först när anmälningar kommer in. Trots att det enligt lagen är byggnadsnämndens uppgift förutom informationsansvar att se till att reglerna följs. Vi har efterlyst både en kartläggning av de enkla hindren och en åtgärdsplan, men fått till svar från stadsbyggnadskontoret att man inte har resurser avsatta för ändamålet. I vilket annat sammanhang kan man nonchalera en lag på det sätt som man gjort här?
Frågan är också om en diskrimineringslag kan komma tillrätta med dessa hinder eller om den blir lika tandlös som lagen om enkelt avhjälpta hinder. I den utredning om en diskrimineringslag, som betraktar otillgänglighet som diskriminering och som nu är ute på remiss, framgår bland annat att man förmodligen skall ha en skälighetsbedömning. Frågan är då: Hur kommer denna skälighetsbedömning att se ut med tanke på ovan nämnda åtgärder, som anses för kostnadskrävande?
Gulli Kohlström
Aktiv i DHRG
samt forskare inom
funktionshinderområdet
