Omar Makram, projektledare och debattör, riksorganisationen GAPF, Glöm aldrig Pela och Fadime
Omar Makram, projektledare och debattör, riksorganisationen GAPF, Glöm aldrig Pela och Fadime

Kan ni inte bara sluta försvara burka och niqab

Bara för att rasister motsätter sig en kvinnofientlig symbol som niqab och burka rättfärdigar det inte att andra försvarar samma ultrakonservativa symboler, skriver Omar Makram, GAPF.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

I Danmark är det numera förbjudet att täcka sitt ansikte på offentliga platser. Förbudet inkluderar MC-hjälmar, balaklavas och masker, men det är föga förvånande att denna lag har väckt en debatt om just niqaben och burkan. Niqab och burka är inte vilka plagg som helst, utan först och främst religiösa symboler som bär på vissa betydelser.

Medan de flesta muslimska “lärda män” är överens om att kvinnors hår bör täckas, råder det inte någon konsensus när det gäller ansiktet. Vad många islamiska “lärda män” emellertid kan enas om, är att kvinnokroppen, med undantag för ansiktet och händerna, är awrah – ett arabiskt ord som bokstavligt översatt betyder att något är “defekt” eller “bristfälligt”. I detta avseende är detta “något” kvinnokroppen, som anses bringa skam eller leda till frestelse och synd.

ANNONS

Ultrakonservativ syn på kvinnan

Denna idé dras till sin spets av vissa, som vill inkludera händer och ansikte i definitionen av “skamfyllda kroppsdelar”. Som en följd av detta ser vi ofta kvinnor i Saudiaarabien bära niqab och vi har sett hur afghanska kvinnor tvingats bära burka under talibanernas tid. Detta koncept reflekterar en strävan efter “sexuell puritanism” på religiösa grunder, en ultrakonservativ syn på kvinnors kroppar och sexualitet, och på sex i allmänhet. Det representerar en översexualisering av kvinnor som behandlas som sexobjekt som under alla omständigheter måste skylas för att inte väcka mäns begär.

Jag utgår ifrån att jag, i ett land vida känt för sin progressiva ställning inom jämställdhet och kvinnors sexuella frigörelse, knappast behöver förklara varför dessa värderingar är problematiska och bör vara enkla att ta ett tydligt avstånd ifrån.

Röster har emellertid höjts till försvar för dessa plagg, främst bland personer som framhäver sig som progressiva anhängare av sexuell frigörelse. Paradoxen i att kalla sig förespråkare för kvinnors rättigheter och samtidigt försvara en ultrakonservativ idé om sexuell renlighet till varje pris – detta utgör höjden av en ironi som tycks obegriplig för dem som snärjt in sig i en välvilja av att vara öppensinnade.

Vissa argumenterar för att ett förbud mot att täcka ansiktet riskerar att leda till segregation och isolering av beslöjade kvinnor. Kvinnor som täcker sina ansikten är redan isolerade – vilket är hela poängen med plagget i sig. Ordet hijab på arabiska betyder “barriär” eller “sköld”, och dess syfte är att segregera och isolera kvinnor från män och från det offentliga samhället i stort.

ANNONS

I en artikel i ETC hävdar Veronica Palm (S) att ett burkaförbud är “kvinnofientligt”. Men är det kvinnofientligt att motsätta sig en kvinnofientlig symbol? Palm menar också att kvinnor som bär niqab tvingas att stanna hemma i stället för att träffa nya människor i deras nya hemland. Men till vilken grad träffar man nya människor bakom en barriär? Är de verkligen att interagera med människor, att mötas, när man inte ens visar sitt ansikte? Burkan måste förstås som det begränsande mobila fängelse som det avser att vara.

Det går inte att frångå att dessa plagg, oavsett om en kvinna “självmant väljer” att bära dem eller inte, utgör ett konkret uttryck för mäns vilja att kontrollera kvinnors frihet, rörlighet och sexualitet. Kvinnor som bär dessa plagg lever ofta under pressen att kraftigt begränsa interaktionen med män.

Om vi nu ska ta hänsyn till denna preferens, från kvinnor eller från deras manliga släktingar – varför begränsa oss till ett försvar för burkan? Varför inte implementera könssegregering som princip för att underlätta dessa kvinnors inkludering i samhället? Låt oss segregera skolor, arbetsplatser, bussar, sjukhus och offentliga platser. Låt oss se till att all offentlig service till män levereras av män, och att tjänster för kvinnor levereras av kvinnor – allt i inkluderingens namn. Låt oss göra detta, och vi må ha förverkligat islamisternas drömscenario, som de inte ens lyckats verkställa i de flesta av världens länder där islam är en majoritetsreligion.

ANNONS

Ett annat argument mot burkaförbudet är religionsfriheten. Det är problematiskt när religiösa uttryck ges speciella privilegier som inte hade getts i andra sammanhang. En okritisk särbehandling av religiösa uttryck gör det svårt att konfrontera handlingar och symboler, till och med när de motarbetar idén om jämställdhet, eller kränker kvinnors, barns och LGBT-personers rättigheter. I Egypten har man nyligen övervägt ett totalförbud mot niqab på offentliga platser av säkerhetsskäl. Om en utredning visar att detta är legitimt, finns det ingen anledning till undantag på religiösa grunder. Undantag leder som minst till komiska situationer, såsom när en grupp svenska fotbollsfans bestämde sig för att bära niqab för att kringgå förbudet mot masker på fotbollsarenor.

Andra försvarar burkan utifrån någon slags ideologiskt klantänk, beslutna att okritiskt anta den position som står i motsats till extremhögern. Förvisso finns det de som motsäger sig burkan av xenofobiska eller antimuslimska skäl. Men bara för att rasister motsätter sig en kvinnofientlig symbol, rättfärdigar det inte att vi försvarar samma symbol. Extremhögerns motiv bakom burkamotståndet förändrar inte den underliggande betydelsen av burkan som kvinnofientlig symbol.

Detta borde inte vara en fråga om höger- eller vänsterpolitik, utan snarare om sunda kontra osunda värderingar. Och, ja, jag säger sunda kontra osunda, för om du inte är beredd att ställa dig bakom att kvinnofientlighet – vilket burkan symboliserar – är osunt, ja, då kanske den här artikeln inte är för dig i vilket fall som helst.

ANNONS

Lite rim och reson

Den här artikeln avser inte att argumentera för eller emot ett förbud mot burkan. Det är snarare en uppmaning till rim och reson, att inte aktivt försvara en kvinnofientlig symbol. Det är svårt att förutstpå huruvida ett förbud resulterar i att kvinnor stannar hemma, eller om de kommer att välja att ta av sig burkan. Men en sak är säker: om niqaben och burkan inte längre syns pa offentliga platser, kommer åtminstonde nästa generation av flickor och pojkar att växa upp i ett samhälle där det är tydligt att kvinnofientliga symboler och könssegregation inte är socialt accepterade. Att å andra sidan stödja dessa plagg, det är att legitimera och bagatellisera de reaktionära värderingar som plaggen ytterst står för. Det är att cementera och understödja idéer som inte är förenliga med västerländska, liberala värderingar om jämställdhet mellan könen. Och det, om något, förstärker utanförskap och segregation i det långa loppet.

Omar Makram

projektledare och debattör, riksorganisationen GAPF, Glöm aldrig Pela och Fadime

Redigering och översättning:

Carolin Ekman – konsult inom kvinnors och flickors sexuella rättigheter och volontär på GAPF

ANNONS