Hur kan det vara så svårt att komma tillrätta med klimatproblematiken? Vi har vetat om människans påverkan på växthuseffekten under väldigt lång tid. Redan vid FN:s miljökonferens i Rio de Janeiro 1992 undertecknades Klimatkonventionen som senare bland annat resulterat i Parisavtalet. Hur kommer det sig då att vi fortfarande bara ser ökande utsläpp av klimatgaser? Och hur kan vi stoppa utvecklingen? Det sätt vi hittills arbetat på fungerar uppenbart inte.
Klimatfrågan är på flera sätt unik i hur den påverkar både enskilda och samhället. Det finns olika uppfattningar både om vilken situation vi egentligen befinner oss i och om vad som behöver göras, men det är samtidigt många faktorer som förenar debatten.
Sånär som på ett fåtal är alla överens om att något måste göras och att var och ens nettoutsläpp av klimatgaser måste minska. Samtidigt som vi konstaterar detta är det uppenbart att det som enskild inte finns några särskilda drivkrafter för att bidra med sin andel. Det är enkelt att som enskild medborgare konstatera det faktum att ens egna förändringar varken gör till eller från, så länge inte den stora majoriteten gör det samma.
Tyngdpunkten i en framgångsrik klimatpolitik måste vara en politik som möjliggör att vi alla tar ett kollektivt ansvar utan att det medför några radikala eftergifter i livet vi lever i dag.
En slutsats man kan dra av detta är att vi måste samordna vårt beteende, och i vår del av världen sker en sådan samordning den demokratiska vägen – alltså med politiska beslut. Men vilken politik kan vi förväntas komma överens om?
Om man betraktar de gula västarnas framfart i Paris den senaste tiden ser man att det inte är en trolig väg framåt att vi på bred front ska backa i nämnvärd grad när det gäller välstånd och bekvämlighet. Att gå från ett koldioxidutsläpp på elva ton som i dag till två ton, vilket betraktas som hållbart, är ett oerhört stort steg för mänskligheten. Högst troligt ett utopiskt sådant.
Tyngdpunkten i en framgångsrik klimatpolitik måste vara en politik som möjliggör att vi alla tar ett kollektivt ansvar utan att det medför några radikala eftergifter i livet vi lever i dag. En framgångsrik klimatpolitik kan alltså inte främst handla om en minskad resursanvändning utan måste bygga på ett byte från användning av fossila till förnyelsebara resurser. Resurseffektivisering måste också vara en stor åtgärd men det kommer inte vara tillräckligt.
Så var finns dessa förnyelsebara resurser?
De areella näringarna, som med hjälp av fotosyntesen omvandlar solljus till livsmedel, byggnadsmaterial, råvaror och energi, är en avgörande resurs för omställningen till en förnyelsebar ekonomi.
Vi pratar mycket om sol, vind och vatten och de är naturligtvis viktiga källor. Men även de areella näringarna, som med hjälp av fotosyntesen omvandlar solljus till livsmedel, byggnadsmaterial, råvaror och energi, är en avgörande resurs för omställningen till en förnyelsebar ekonomi. Här finns en oerhört stor potential i ett land som Sverige eftersom vi har stora ytor till vårt förfogande vars produktion kan ökas väsentligt, ibland flerfaldigas, men detta kräver framåtsyftande politiska beslut.
Att skapa incitament för aktivare brukande av skog och mark genom en uttalad vilja och förståelse för att detta är vår framtid skulle bidra till att lösa våra problem och skapa en långsiktigt hållbar utveckling.
Som företrädare för det gröna näringslivet inser vi vikten av en stark politik, men vi tror vare sig på bevarandepolitik eller på symboliska styrmedel avsedda för den enskilda konsumenten. I vår värld är lösningen på klimatproblemen i stället dels att tänka nytt, som i ny teknik och nya konsumtionsmönster, men ännu mer att utnyttja den resurs vi redan har i form av jord- och skogsbruk.
Avsättningar för naturvård är i viss mån viktigt och kräver i motsvarande omfattning pålitlig finansiering, men för skogens räkning är förmågan att magasinera och substituera fossilt kol betydligt viktigare.
Avsättningar för naturvård är i viss mån viktigt och kräver i motsvarande omfattning pålitlig finansiering, men för skogens räkning är förmågan att magasinera och substituera fossilt kol betydligt viktigare – i synnerhet på våra breddgrader där vi inte på något vis har ett akut artutdöende.
Vi välkomnar nu den nya regeringen och hoppas att den har förstånd att ta tillvara kraften i det gröna näringslivet. Vi ser fram emot att få vara en större del av utvecklingen mot ett hållbarare samhälle och en grön omställning under den kommande tiden.
Sofia Karlsson
ordförande LRF Västra Götaland
Patrik Ohlsson
ordförande LRF Värmland
Anders Richardsson
ordförande LRF Halland