Friskolereformen, som gjorde det möjligt för andra än kommuner att driva skolor, genomfördes 1992. Samtidigt infördes det fria skolvalet, som gav föräldrarna rätt att välja förskola och skola. I dag går var femte förskolebarn i en fristående verksamhet.
Friskolereformens tanke var att ge en rättvisare förskola och skola, alla skulle ha möjlighet att välja, och de fria skolorna och förskolorna skulle vara avgiftsfria.
Den 18 maj inbjöds förskolechefer från de fristående förskolorna i Göteborg till ett informationsmöte om de nya bidragsreglerna som träder i kraft 1 januari 2019. Döm om den kalldusch vi fick när vi fick veta att bidragen för dem barn vars föräldrar är arbetssökande kommer att minskas med hälften, och för dem som är hemma med yngre barn med två tredjedelar. Hur kan vi göra en budget och arbeta efter dessa förutsättningar? Vi är en liten enhet, vilken medarbetare ska avskedas för att ett par föräldrar får ett nytt småbarn och en annan förlorar sitt arbete? Eller att den förälder som avslutat studier inte får arbete omedelbart?
Alternativet är att öka barnantalet, men lokalerna blir inte större och vem vinner på ökade barngrupper? Knappast barnen. Och hur blir det sedan, när föräldrarna åter är i arbete och flera av deltidsbarnen ska gå heltid igen?
I Göteborgs kommun finns redan ”femtontimmarsbarn”. Men på stora kommunala förskolor kan de gå i egna grupper. I små enheter blir det tydligt, inte minst för barnen själva, vilka som måste gå hem för att deras föräldrar är arbetslösa, eftersom alla är i samma grupp. Hur går det ihop med barnperspektiv, barns bästa och likabehandlingslagen?
Barn inte värda att satsa på
I Stockholm däremot, får alla barn gå heltid i förskolan, oavsett vårdnadshavarnas sysselsättningsgrad. Men trots att Göteborg är en kommun som går med vinst, är det tydligt att det inte är barnen som är värda att satsa på. Det kan tyckas märkligt att det är så olika inom Sveriges olika kommuner, trots att riksdagen fattade beslut den 13 juni om att inkorporera konventionen om barnets rättigheter i svensk lag den 1 januari 2020. Och på sikt: när de små idéburna fristående förskolorna, när föräldra- och personalkooperativen går i konkurs, den ena efter den andra, vart tog då det fria skolvalet vägen? Var tanken att bara de stora koncernerna skulle finnas kvar?
För oss som driver och arbetar i de små idéburna fristående förskolorna i Göteborg känns det som tanken bakom den nya resursfördelningen är att fasa ut oss smygvägen.
Tomasine Kobrosli
förskolechef, ordförande i styrelsen förskolan Gryningen