Valet av Donald Trump till USA:s näste president kom som en överraskning för många. En till sin läggning synnerligen ovanlig typ av politiker som många initierade politiska analytiker alltifrån början av valkampanjen ansåg som chanslös. En som emellertid tidigt förutsåg att Donald Trump kunde vinna detta presidentval var Jim Clifton, chef för det berömda opinionsinstitutet Gallup i USA. Redan i januari 2016 pekade han på att Gallups undersökningar visade att inte mindre än sjuttiofem procent av väljarna i USA instämde i påståendet att ”korruptionen är utbredd inom den nationella regeringen och den offentliga sektorn”.
I sin kommentar till denna häpnadsväckande höga siffra hävdade Clifton att uppfattningen att det finns en utbredd korruption i USA kan ses som ett symptom på de amerikanska medborgarnas avståndstagande från och ilska gentemot det existerande politiska etablissemanget. Vidare anförde han att detta ”mörka moln” över den amerikanska politiken kunde vara det bränsle som möjliggjorde att en icke-traditionell politiker som Donald Trump kunde bli det republikanska partiets kandidat till presidentposten. Clifton underströk att det väljarna vände sig mot inte var politikernas inkompetens utan just förekomsten av vad man uppfattade som en omfattande korruption.
Något viktigt på spåren
Med facit i hand är det uppenbart att Gallupchefen redan i januari 2016 med sin koppling till synen på korruption hos de amerikanska väljarna sannolikt var något viktigt på spåren. Ett mycket central tema i Trumps framgångsrika kampanj var också hans återkommande anklagelser gentemot den politiska eliten i Washington och i synnerhet gentemot Hillary Clinton för olika former av allvarlig korruption. Bland annat anklagade han Hillary Clinton för att som utrikesminister ha använt USA:s utrikesdepartement för att berika sig själv och att hon ”kunde vara den mest korrupta person som någonsin försökt bli vald till USA:s president”. Enligt Trump hade Hillary Clinton ”fulländat politik som en form av personlig vinst och stöld”.
Korruption förekommer i många skepnader, alltifrån småsummor för att slippa undan en parkeringsbot till mycket omfattande belopp vid olika former av offentlig upphandling och påverkan av centrala politiska beslut. Varför den senare formen kan vara en grogrund till att så många amerikaner anser att deras politiska system är präglat av allvarlig korruption är inte svårt att förklara. Ett utslag av USA Högsta domstol 2010 betydde att så gott som alla restriktioner för privata intressen och företag att använda pengar för att påverka den offentliga politiken i USA togs bort. Detta ledde till en situation som Trump kunde utnyttja i sin retorik och som slog hårt mot Hillary Clinton som tagit emot stora belopp från olika privata intressen.
Inte enbart mutor
Vad som skall gälla som korruption är förvisso inte helt enkelt att definiera och den akademiska litteraturen är, minst sagt, inte enhetlig. En rätt så allmän missuppfattning är att enbart jämställa korruption med mutor. Den empiriska forskningen ger emellertid ett rätt så annorlunda svar. Vad människor i allmänhet uppfattar som korruption är inte enbart mutor utan de har en bredare uppfattning om vad de anser vara orättfärdigt, nämligen olika former av favorisering i den offentliga sfären där pengar vanligtvis inte är inblandade. Detta anses bland många korruptionsforskare också vara den mest förekommande formen av korruption.
På den vardagliga nivån kan detta vara saker som att använda personliga kontakter för att få in barnen i efterfrågade skolor och universitetsutbildningar. Det kan också vara saker som att få ett byggnadstillstånd eller ett offentligt kontrakt på grund av ”rätt” politiska kontakter. Människor visar sig ofta ha tämligen starka uppfattningar om att offentliga beslut om vem som skall få vad präglas av opartiskhet. För att använda en äldre svensk term så skall det offentliga vara präglat av oväld. Förmåner som erhålls på grund av politiska, sociala eller etniska personliga kontakter uppfattas ofta som en form av korruption.
Kan ha levererat valsegern
Mitt argument är att dessa båda uppfattningar om korruption kan ha levererat valsegern till Donald Trump. Vad gäller korruptionen på den politiska elitnivån kunde han framhålla att han till skillnad både från sina republikanska medtävlare i primärvalen och inte minst till skillnad från Hillary Clinton, genom sin personliga förmögenhet inte var beroende av pengar från starka lobbygrupper eller andra särintressen.
Vad gäller den andra formen av korruption såsom människor i allmänhet upplever den måste man ta till sig ett annat mycket överraskande resultat från olika opinionsundersökningar. Nämligen att en majoritet av vita människor i USA anser att diskriminering mot den vita befolkningen numera är ett större problem än diskrimineringen av den svarta befolkningen och personer från latinamerikansk bakgrund. Som jag ser det har detta ingenting att göra med verkligheten, men när folk bestämmer sig för vem de ska rösta på är det deras uppfattningar och inte de verkliga förhållandena som avgör.
Bisarr uppfattning
Hur har denna bisarra uppfattning kunnat uppstå? En nyckel har nyligen presenterats av Mark Lilla som är en välkänd liberal idéhistoriker I USA. Hans argument är att stora delar av politiken från den liberala vänstern i USA, inklusive Hillary Clinton, har fokuserat på vad som brukas benämnas ”identitetspolitik”. I praktiken har detta resulterat i riktade åtgärdsprogram för olika minoritetsgrupper av typen positiv särbehandling och vad som uppfattas som kvotering till eftertraktade jobb och utbildningar. I stället för att fokusera på generella program som omfattar alla eller mycket breda segment av befolkningen, har demokraterna och Clinton kommit att för den vita arbetarklassen representera en politik vilken uppfattats som favorisering av minoritetsgrupper, något som många har kommit att jämställa med korruption.
Känsliga för misstankar
Sådana riktade program är också mycket känsliga för misstankar om oegentligheter vid genomförandet eftersom besluten ofta blir mycket komplicerade då tjänstemännen måste avgöra dels vilka som faktiskt är berättigade och dessutom hur mycket förmånlig behandling som är motiverad i varje enskilt fall. Generella program lider som bekant inte av denna problematik.
Den liberala vänsterns identitetspolitik har enligt Mark Lilla kommit att hos stora delar av den vita befolkningen uppfattas som systematisk och otillbörlig favorisering och kan således vara en viktig förklaring till varför Trumps ”korruptionsstrategi” lönat sig så väl.
Bo Rothstein
professor i statsvetenskap vid Oxford University