”I Sverige är vi besatta av hur gammal någon är”

DEBATT: Ingen åldersgrupp skall marginaliseras. Sverige måste börja arbeta med sin kollektiva själ och den destruktiva åldersfascism som vuxit sig fast i denna, skriver författare och konstnär Leif Södergren.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Föraktet och förringandet av äldre är långt


    <strong>Leif Södergren</strong>, författare och konstnär
Leif Södergren, författare och konstnär

gånget i Sverige. Ett av de senaste exemplen är angreppet på den kände och folkkäre kocken Leif Mannerström. En tevekrönikör anser att han borde lämna juryn i Sveriges mästerkock. Själv upplevde Mannerström det som ett utslag av äldreförakt. Han är bara några år äldre än den amerikanske presidentkandidaten Bernie Sanders som i USA arbetar hårt med att bli president – och Sanders är enormt populär bland de yngsta väljarna. I USA är det ”tillåtet” att vara gammal. Men i Sverige?

Vi svenskar har vår ålder tatuerad i pannan via våra personnummer som förföljer oss vad man än gör i samhället – något som skulle förfära människor i andra länder där ålder är en privatsak. Det kanske inte är så konstigt att skådespelaren Stefan Sauk med flera anser att “Sverige är världens mest åldersfascistiska land”. Negativ särbehandling av människor på grund av deras ålder är något som ett demokratiskt land inte bör syssla med. Men vi stoltserar präktigt med vårt antirasistiska samhälle samtidigt som vi genom en märklig samhällelig “personlighetsklyvning” dagligen och gladeligen diskriminerar invånare i Sverige vars enda “brott” är att de blivit några år äldre. Hur kan ett samhälle stå för tolerans men samtidigt agera intolerant? Hur går den ekvationen ihop?

ANNONS

Äldre medborgare svartmålas

Ekvationen går ihop på följande sätt: Äldre medborgare svartmålas som en ointressant och kostnadskrävande belastning för samhället. Då har man placerat gruppen i ett utanförskap vilket gör det lättare att marginalisera och osynliggöra den. Parallellt med denna marginalisering av äldre pågår en absurd ungdomsdyrkan. Vid trettiotvå, är man inte längre “lovande”, vid fyrtio och sedan femtio, är man raskt på väg in i gruppen ointressanta “icke-ungdomar”. I Sverige är vi besatta av hur gammal någon är.

I USA är det olagligt för arbetsgivare att fråga om ålder och familjeförhållanden. Rent samhällsekonomiskt är det tokigt att framstående svenska forskare som inte är önskvärda i Sverige (för att de blivit 67 år) flyttar utomlands och fortsätter sitt arbete där. Bara Sverige förlorar på det. Det måste finnas plats för alla generationer i Sverige. Vi kan inte bara ha en grupp “intressanta” yngre människor i centrala positioner som vägrar eller saknar förmågan att “se” en betydligt större “ointressant” grupp äldre som ju faktiskt är en väldigt intressant grupp med stark köp och röstkraft.

I riksdagen är bara några få personer över 65 år och vi har en mycket ung regering. Många äldre får med åren vad som kallas för “gott omdöme”. Det hade varit tacksamt med en eller några sådana personer i den nuvarande regeringen som på sistone uppvisat en total brist på gott omdöme. Det vore nog lämpligt med mer mångfald – en bättre åldersfördelning i riksdag och regering. Men hur kan något sådant ske med en ingrodd åldersfascism i landet?

ANNONS

Föredrar yngre åldersgrupper

Den kände journalisten Bo Holmström och andra journalistkollegor vände sig nyligen till SVT:s ledning och föreslog att SVT skulle göra program som tilltalade SVT:s största publik, de äldre. Men de fick inget gehör hos ledningen som lät de pensionerade journalisterna veta att SVT:s ledning föredrar att göra program för den egna (yngre) åldersgruppen. De äldre finns ju där ändå, lär någon ha sagt. Jag tycker att det låter ganska förfärligt och visar att journalisten Elisabeth Höglund kanske hade rätt när hon nyligen påpekade att SVT “alltid varit ålders-fascistiskt”.

Det påminner mig lite om våra dagstidningar där många av journalisterna är rätt unga men publiken/läsarna betydligt äldre.

Jag slutade med min dagstidning för många år sedan. Jag har i år fått flera erbjudanden om förmånliga korttidsprenumerationer som jag accepterat för att se vad som skrivs nuförtiden. Journalisterna är rätt unga och de tycks mest vara intresserade av sin egen åldersgrupp (som ju tyvärr inte läser dagstidningar i samma utsträckning som äldre). För att ragga prenumeranter vänder sig tidningarna ofta till gruppen äldre som är flitiga prenumeranter men som de unga journalisterna inte har förmåga eller intresse av att skriva för.

Finns inte alltid tillhands

Om tidningsägarna vill behålla sina äldre trogna prenumeranter får de faktiskt skriva för dem också och inte ge sig på folkkära personligheter som Mannerström. Det vore kanske klokt att inte göra sig av med äldre journalister som ju av naturliga skäl kan engagera den äldre läsekretsen. Tro inte den äldre läsekretsen alltid finns där, de kan mycket väl söka sig till andra källor på nätet. Nyligen hittade jag NEWS55 på nätet som vänder sig till min åldersgrupp på ett mycket sympatiskt och engagerat sätt. Utomlands finns också mycket intressant som engagerar mig.

ANNONS

Ingen åldersgrupp skall marginaliseras. Sverige måste börja arbeta med sin kollektiva själ och den destruktiva åldersfascismen som vuxit sig fast i denna. Men då måste det först finnas en stor portion god vilja till förändring. Kan vi börja med att göra våra personnummer åldersanonyma? Då slipper vi att ideligen påminna oss om vår och andras ålder. Det fungerar alldeles utmärkt i andra länder.

Leif Södergren

författare och konstnär

ANNONS