Skyddet för den svenska skogen kan delas in i två delar; en lagstadgad och en frivillig del. Den lagstadgade delen följer av miljöbalken och skogsvårdslagen och omfattar bland annat olika typer av områdesskydd. När ett område skyddas formellt får markägarna en generös ersättning från staten som plåster på såren. Den andra delen av skyddet, den frivilliga, bygger på att skogsägare och virkesköpare har låtit sina verksamheter märkas med en hållbarhetsmärkning för att visa att de tar både ekologiska och sociala hänsyn.
Som en del i den frivilliga märkningen har skogsägarna och virkesköparna gått med på att inte avverka, eller köpa skog som har avverkats i så kallade nyckelbiotoper. Nyckelbiotoperna är områden i skogen som är värdefulla för den biologiska mångfalden men som inte skyddas enligt miljöbalken. Skogsstyrelsen har arbetat med att inventera den svenska skogen och öka kunskapen om dess tillstånd. År 2017 var två procent av den skogsmarken utpekad som nyckelbiotop.
Stoppad inventering
De senaste åren har nyckelbiotoper seglat upp som en het fråga inom skogsbruket. Många skogsägare har tyckt att det är orimligt att staten tar fram kunskap om känsliga områden med höga naturvärden utan att ge skogsägaren ersättning. Men skogsindustrierna har ju frivilligt gått med på en miljömärkning som garanterar att virket de köper inte kommer från nyckelbiotoper. Marknaden vill helt enkelt inte ha sådant virke eftersom det inte är förenligt med hållbart skogsbruk.
Skogsbruket har lyckats med konststycket att behålla sin hållbarhetsmärkning och ändå avverka nyckelbiotoper. Man låtsas som om miljövärdena inte finns om man inte pekar ut dem.
Efter påtryckningar från skogsägarrörelsen har regeringen i överenskommelsen med Centerpartiet och Liberalerna beslutat sig för att stoppa all inventering av nyckelbiotoper i Sverige. Man vill helt enkelt inte att skogsbruket ska bygga på kunskap om skogens miljövärden eftersom det kan medföra att ekonomiska intressen inte tillgodoses fullt ut.
Fritt fram att avverka nyckelbiotoper
Det blir nu fritt fram att avverka nyckelbiotoper och ändå sälja virket som hållbart. Den frivilliga märkningen var alltså bara önskvärd så länge den inte inskränkte sättet som skogen brukades på. Skogsbruket har lyckats med konststycket att behålla sin hållbarhetsmärkning och ändå avverka nyckelbiotoper. Man låtsas som om miljövärdena inte finns om man inte pekar ut dem. Det är lätt att tänka på den gamla klyschan om vad som händer om ett träd faller i skogen när ingen hör; om en känslig biotop avverkas utan att någon vet om det, har det då hänt?
Den logik som hela den här historien bygger på är densamma som skogsägarrörelsen alltid utgår ifrån. Skogsägande ska bara innehålla rättigheter, aldrig skyldigheter. All kontroll från staten är icke önskvärd eftersom den skulle kunna betyda inskränkningar av friheten. Inte ens när kontrollen är följden av självpåtagna åtaganden.
Branschen behöver ta ansvar
En stor del av kritiken från skogsägarrörelsen går ut på att enskilda markägare drabbas orimligt hårt. Den som har hela sin pension placerad i skogen riskerar ett hårt slag om denna skulle utpekas som nyckelbiotop. Eftersom branschen själv har beslutat att ansluta sig till hållbarhetsmärkningen borde det rimligtvis också vara branschens ansvar om det drabbar enskilda markägare orimligt hårt. En rimlig lösning vore att införa en avgift för varje kubikmeter skog som säljs, där intäkterna går till en fond för att ersätta markägare vars mark behöver bevaras. På så vis skulle branschen ta det ansvar märkningen kräver.
Som konsumenter är vi utelämnade åt olika typer av hållbarhetsmärkningar och företags utsagor kring vad de gör för att främja miljöskyddet. Vi måste förutsätta att de märkningarna följs upp av rigorösa kontroller. Därför blir det en extra bitter eftersmak när en bransch så öppet erkänner att de inte är intresserade av att leva upp till den standard som märkningen kräver. Det kan lätt upplevas som frustrerande för oss konsumenter att alla produkter har den här märkningen, som nu saknar substans. Kanske borde vi börja se oss om efter skogsprodukter från andra länder. Länder där kunskap om skogsbrukets påverkan på miljön inte ses som ett problem, utan en självklarhet. Det gör det tyvärr inte här.
Aron Westholm
doktorand i offentlig rätt vid Göteborgs universitet