Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Sverige kan såklart inte hjälpa alla världens flyktingar, men vi kan i alla fall erbjuda en fristad åt betydligt fler än de 14 000 om året som Socialdemokraterna vill komma ner till. Och än viktigare – vi kan göra det utan att farmor blir av med sylten till pannkakorna på äldreboendet, skriver Max Sjöberg (L).

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Här finns pengar till fler flyktingar

    Socialdemokraterna och Stefan Löfven prioriterar medelklassen framför människor på flykt. Det visade han tydligt när han meddelade partiets migrationspolitiska linje i förra veckan. Men man kan faktiskt ha både en generös flyktingpolitik och höga välfärdsambitioner om man är beredd att spara in på någon av alla subventioner till medelklassen, skriver Max Sjöberg (L).

    Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

    I fredags (5/4) meddelade Socialdemokraterna sin nya migrationspolitiska linje. Vi var många som väntade oss nya, hårda tag. Många som märkt av den hårdnande retoriken och den allt sämre stämningen i regeringen mellan socialdemokrater och miljöpartister. Många som visste att Socialdemokraterna är ett parti som alltid sätter makten främst, och att Stefan Löfvens (S) ord om att inte bygga några murar nog inte skulle väga så tungt om opinionen vände. Men få hade väntat sig en så total helomvändning

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    De 27 000 som sökte asyl i Sverige förra året var för många, meddelade Löfven. Detta trots att det är ungefär så många som kommit till Sverige varje år mellan 2000 och 2011. Vi ska alltså inte ”tillbaka” till nivån som rådde innan toppåret 2015, utan en nivå lägre än den vi befunnit oss på de senaste två decennierna. En mer rimlig nivå vore 14 000, deklarerade migrationsminister Fritzon (S). Det är en minskning med över 90 procent jämfört med 2015. Sveriges tid som humanitär stormakt är därmed definitivt över.

    Kända argument

    Argumenten har ni hört förut. Systemkollaps. Andrum. Att Sverige skulle vara fullt. Att vi inte klarar av mer. Det är naturligtvis inte sant. Sverige kan även kommande år ta ett stort ansvar för att hjälpa människor undan krig och förtryck utan att farmor tvingas äta kattmat på äldreboendet eller kvinnor tvingas föda barn i baracker. Allt handlar om politiska prioriteringar. Och i Socialdemokraternas Sverige prioriteras tyvärr svensk medelklass framför människor på flykt.

    I regeringens senaste budget satsades fyra miljarder kronor på att höja barnbidraget. Det är pengar som gör stor nytta varje månad för en del familjer, men de flesta har det väldigt gott ställt. Bara åtta procent lever på en låg ekonomisk standard. Den genomsnittliga barnfamiljen skulle i stället ha råd att försörja en lika stor till. Om barnbidraget behovsprövades, och bara gavs till dem som verkligen behövde det, skulle staten spara över 20 miljarder varje år. Pengar som kunnat ge skydd åt många människor.

    Man behöver inte ställa syriska barnfamiljer mot satsningar på förlossningsvården. Det går att satsa på båda, om man i stället exempelvis är beredd att spara in på någon av alla subventionerna till medelklassen.

    Om vi avskaffade reseavdraget, som främst används av bilåkande personer i storstäder, skulle vi spara ytterligare fem miljarder varje år. Om vi kortade föräldraförsäkringen till 12 månader (vilket fortfarande är längre än man har i exempelvis Storbritannien, Finland och Tyskland) skulle staten spara drygt tio miljarder om året till. Om ränteavdraget, som i praktiken subventionerar medelklassens villaköp, fasades ut skulle vi spara ytterligare drygt 20 miljarder om året.

    Går att kombinera

    Listan kan göras längre, men min poäng framgår förhoppningsvis redan tydligt nog. Den politiker som vågar göra ekonomiska prioriteringar har råd att fortsätta kombinera en generös flyktingpolitik med höga välfärdsambitioner.

    I debatten sägs ofta att man inte ska ställa svaga grupper mot varandra, och det måste man inte heller göra. Man behöver inte ställa de ensamkommande afghanska pojkarna mot farmors sjukvård. Man behöver inte ställa syriska barnfamiljer mot satsningar på förlossningsvården. Det går att satsa på båda, om man i stället exempelvis är beredd att spara in på någon av alla de subventioner till medelklassen jag räknat upp.

    Det finns ett val

    Man måste givetvis inte göra samma ekonomiska prioriteringar som jag, många är onekligen av uppfattningen att den svenska medelklassens intressen väger tyngre än vår vilja att hjälpa människor på flykt. Men man ska inte låtsas att man inte hade något val. Som politiker har man alltid ett val. Socialdemokraternas val är tyvärr tydligt. Istället för att stöta sig med medelklassen väljer de att delta i kapplöpningen mot botten i svensk migrationspolitik tillsammans med Moderaterna och Sverigedemokraterna. Att de två sistnämnda partierna befinner sig i det racet är inte lika anmärkningsvärt, men av ett parti som gjort parollen ”internationell solidaritet” hade jag högre förhoppningar.

    Sverige kan såklart inte hjälpa alla världens flyktingar, men vi kan i alla fall erbjuda en fristad åt betydligt fler än de 14 000 om året som Socialdemokraterna vill komma ner till. Och än viktigare – vi kan göra det utan att farmor blir av med sylten till pannkakorna på äldreboendet.

    Max Sjöberg (L)

    riksdagskandidat för Liberalerna