Jag blev intervjuad av P4 i onsdags. Reportern, som har följt hanteringen av ensamkommande sedan flera år, blev lite irriterad över att jag inte var glad nog över att gymnasielagen äntligen gått igenom. Borde jag inte vara mer tacksam? Jag märker samma tendens hos en del av mina bekanta. Är du inte nöjd nu? Och grejen är att det är just det jag inte är.
Jag är naturligtvis både lättad och glad över att en pusselbit (äntligen) fallit på plats i den komplexa verklighet som är de ensamkommandes, men det är just bara det. En pusselbit. Av många. Och eftersom jag väljer att arbeta med och befinna mig i de här ungdomarnas närhet och vardag, vet jag precis hur mycket (och hur lite) den pusselbiten är värd.
Jag vet till exempel hur svårt det är att tillgodogöra sig studier på en nivå anpassad efter den nya ålder man fått sig tilldelad (när man borde gå i grundskola, men placeras på gymnasiet). Jag vet också en del om hur det känns när vännen som kom en dag efter en får utvisningsbesked (om skulden och skammen i att känna sig orättvist privilegierad).
Många fortfarande i en rävsax
Så på frågan om jag inte är ”nöjd nu” blir svaret kort och gott nej. Jag är glad för att de som råkade komma på rätt sida ett visst datum, och har orkat hålla en skolgång rullande under tuffa förhållanden, nu ges bättre förutsättningar att fortsätta bygga sig en tillvaro, långt bort från krig och elände.
Men jag möter så många fler. Jag möter de som råkat komma på fel sida ett visst datum, de som blev godtyckligt åldersuppskrivna först och fick sitt beslut om utvisning innan 15 månader hade gått, de som inte pallat hålla skolgången rullande, de som vacklar fram och tillbaka mellan de tuffa miljöerna på gatan och de lite tryggare på våra frivilligcentraler, de som håller på att tappa greppet, fattningen och hoppet.
Men värst av allt är alla dem jag mött, men inte längre möter. De som gått vilse i den undre världen, för att de inte orkat, vågat eller kunnat stå emot. De som gömmer sig i rädsla. De som gett upp och dragit vidare i ett iskallt Europa, för att hoppet tagit slut. De som inte längre lever, för att verkligheten blev för svår att hantera. Och de som skickats tillbaka till helvetet.
De möter ett helvete
För det är ett helvete. Utrikesdepartementet avråder ”tills vidare från alla resor till Afghanistan”. Ändå deporteras unga, ensamma människor dit. Protester och expertutlåtanden ignoreras. Sunt förnuft och internationell skyddsrätt likaså. Säkerhetsläget debatteras, statistik ältas, men den enkla slutsatsen att landet nog inte är säkert för återvändande flyktingar, om utrikesdepartementet avråder från alla resor dit, drar ingen. Eller ingen i beslutsfattande position i alla fall.
Så, kära irriterade reporter, kära besvikna bekanta, kära vem som vill lyssna; jag tänker inte nöja mig. Inte så länge det råder rättsosäkerhet i mitt land. Inte så länge vi skickar ensamma ungdomar tillbaka till ett land som UNHCR bedömer som farligt. Inte så länge rasistiska fritidspolitiker ges makten att avgöra flyktingbarns möjligheter (som de nämndemän som såg till att tillämpningen av gymnasielagen dröjde). Inte så länge den cyniska normförflyttningen i vårt land pågår. Så är det bara.
Fantastiska människor
Nöjd är jag med att de ungdomar som innefattas av lagen nu får bättre förutsättningar och möjligheter. Det ska vi fira (med den lågmälda glädje man känner när vissa får vara med, medan andra lämnats utanför). Nöjd är jag med alla de frivilliginsatser som görs, med de fantastiska människor som öppnat sina hem och med alla som ger av sin tid, kraft och kärlek. Nöjd är jag med kampen som pågår.
Med resten tänker jag inte nöja mig. Det borde inte du göra heller.
Matilda Brinck-Larsen
huvudansvarig Lag C – ett fotbollslag utan gränser
verksamhetsansvarig Frivilligorganisationen Agape Göteborg