Vi är mycket glada över det överväldigande gensvar vi fick på vår artikel om familjepolitikens påverkan på barns psykiska hälsa på GP Debatt (27/3). Vi trodde att detta var något som berörde och som det fanns behov av att diskutera, men kunde nog inte ana vidden av engagemanget. Uppenbarligen är det här något som vi i Sverige måste få upp till en civiliserad, transparent, ickepolitisk debatt där åsikten att vilja ta hand om sina barn är rumsren.
För tydlighetens skull vill vi till att börja med säga att alla siffror om ohälsa och arbete är hämtade från Socialstyrelsens Folkhälsorapport 2009. En heltäckande men skrämmande läsning som rekommenderas för alla som vill fördjupa sig ytterligare i ämnet. Detta är en sammanställning av all officiell, seriös statistik från Socialstyrelsen, Statistiska Centralbyrån med flera. Efter läsningen av Socialstyrelsens Folkhälsorapport tvivlar man knappast på att situationen är alarmerande. Den totala nettokostnaden för en heltids förskoleplats i Stockholm är hämtad från Statistiska Centralbyrån år 2007, det sista året denna beräkning gjordes. Den är rimligtvis högre idag. För oss är dock det viktigaste att se hur vi skall komma framåt i en konstruktiv, empatisk debatt byggd på ambitionen att förbättra barn och ungdomars hälsa.
Det absoluta flertalet av kommentarerna ger uttryck för att de som skriver har tänkt i de här banorna redan tidigare och att vi av ekonomiska skäl tillbringar mindre tid med våra barn än vi i själva verket skulle vilja. Det stärker oss mycket att så många på ett så välartikulerat och genomtänkt sätt berättar om sin livssituation, vad man känner, vad man upplevt och hur man skulle vilja leva sitt liv.
Politiska pekpinnar hinder
Det slående är att så många liksom vi känner en diskrepens mellan hur vi skulle vilja leva våra liv och hur vi lever. Det är uppenbarligen så att många med oss känner en ekonomisk styrning som inte stämmer med den inneboende övertygelsen om vad som är bäst för barnen och således inte heller för oss som föräldrar. Det slår oss att det här ju inte längre är någon kontroversiell fråga. Nästan alla anser att något måste göras och de flesta är inne på att de politiska pekpinnarna till stor del lägger hinder för att göra det vi vill av våra liv med barnen.
Då det kostar så stora pengar att bryta mot systemets regler har detta faktiskt blivit en klassfråga. De rika kan kosta på sig att bryta mot statens system om hur vi skall leva, de har råd att välja. Ensamstående och de med lägre inkomster har inte denna möjlighet och är tvingade till att lämna bort sina barn. När nu barnfattigdomen, som mest drabbar barn till ensamstående föräldrar, enligt Rädda Barnen ökar i Sverige är det de svaga som drabbas. En föräldralön skulle motverka detta och på ett betydande sätt öka jämställdheten mellan familjer i Sverige.
En politiskt uppmuntrad förtryckarverksamhet drabbar dessutom ofta de kvinnor som inte håller med om att barn skall till dagis så snart det är möjligt. De blir mobbade och det krävs skinn på näsan för att kunna följa sin övertygelse om vad som är bäst för familjen. Att nu så många vill sätta sig upp mot detta är ett friskhetstecken.
Låt oss välja själva
Vi kommer då osökt till frågan om valfrihet. Vi kan alltså konstatera att i stort sett alla är för en valfrihet eller åtminstone inte emot den. Valfriheten skulle rimligen bestå i att vi kan välja att vara med våra barn upp till treårsåldern och bestämma själva hur samvaron skall se ut. Att Sveriges politiker driver dagislinjen med 50-50-delning mellan mamma och pappa med sådan kraft är mycket intressant. Varför har Göran Hägglund bestämt sig för att det är bättre att ha barnen på dagis än att de får vara tillsammans med sina föräldrar?
Vi har utan resultat sökt både socialminister Göran Hägglund och hans sakkunniga i regeringskansliet, Lena Furumark. Vi ville veta om de har läst den här debatten, få deras syn på den viljeyttring som alla dessa kommentarer utgör och höra om de tänker agera. Vi ville höra hur Göran Hägglund ser på att familjepolitiken bedrivs på ett sätt som uppenbarligen många i vårt land anser skadar både barn och föräldrar. Vilka belägg har Göran Hägglund, som ytterst ansvarig politiker för familjen, för att hans familjepolitik är bra för barnen? Vi ville veta vilka bevekelsegrunder han hänvisar till när han tvingar barn in på dagis när deras anknytningsprocess är som känsligast.
Varför anser han att det är bra för barnet att mamma skall avbryta anknytningsprocessen efter sex månader? Vi ville fråga varför det är bra för våra barns psykiska hälsa att bestraffa dem som stannar hemma med sina barn i tre år med 400 000 kronor. Vi ville veta i vilken utsträckning Göran Hägglunds agerande gentemot våra barn ligger i linje med hans personliga övertygelse om hur vi bäst skapar trygga och psykiskt friska barn.
Vi tror att det för barnen är viktigt att politikerna stödjer debatten i denna kanske vår tids viktigaste familjefråga, skapar valfrihet och mycket snart avskaffar det system som ytterst skadar barnen. Vi förväntar oss naturligtvis replik från Göran Hägglund i denna fråga.
Annica Dahlström
läkare, neurobiolog, professor vid Göteborgs universitet, författare och föreläsare
Christian Sörlie Ekström
mastersexamen i industriell ekonomi, författare, debattör och miljöaktivist
