Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Såklart kan inte alla som i andra länder mordhotas i privata tvister, bråk om pengar eller annat, ha rätt till asyl hos oss. Men att bryta mot hederskulturen i Pakistan innebär att man för alltid blir dissident – och borde ha lika stor rätt som politiskt oppositionella, religiösa avfällingar eller HBTQ-personer, skriver Björn Hansson.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Gör hederskultur till grund för asyl

    Lagen om vilka som har rätt till asyl i Sverige är uppenbarligen skriven långt innan insikten om hederskulturens konsekvenser nådde riksdagen. Den måste skrivas om, skriver Björn Hansson.

    Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

    Vilken vecka som helst sätts en pakistansk familj om fem personer på enkel resa tillbaka hem efter att i tre år förgäves väntat på uppehållstillstånd. Sverige anser inte att de har rätt till skydd. Asia och Abdul Farooq har ju bara gift sig av kärlek.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Abduls släkt tillhör en lägre kast. Nu har en yngre generation tagit över hedersplikten att återupprätta klanens förlorade status genom att döda makarna. Flera försök vittnar om att hotet inte är tomt, det ger paret ”välgrundad anledning att frukta för sina liv”. Familjen har – så långt man rimligen kan begära av folk som lämnat allt bakom sig – styrkt sina påståenden.

    I Migrationsverkets beslut stod inte en stavelse om hederskultur. Verket har på sin egen hemsida åtskilliga rapporter om hur Pakistans rättsväsende i praktiken står maktlöst mot den; på nätet är de ohyggliga vittnesmålen många. Verkets handläggare valde ändå som underlag för sitt beslut en rapport som inte heller nämner hedersvåld. Det blev lättare att säga nej då, att tycka det är orimligt att familjen fortfarande kan vara akut hotad; Asia har ju varit gift länge och fått barn.

    Att bryta mot hederskulturen i Pakistan innebär att man för alltid blir dissident – och borde ha lika stor rätt som politiskt oppositionella, religiösa avfällingar eller HBTQ-personer.

    Som om det bara handlade om ett litet familjegräl. Som om verket inte visste bättre, inte hade kompetensen.

    Axelryckning

    Migrationsdomstolen i Göteborg tog i sin dom ingen större notis om vad familjen anfört – Pakistan är ju inte i krig. I stället skall de fem kräva skydd av polisen hemma – samma korrumperade polis som efter att paret gift sig 1996 avskrev ett invalidiserande överfall på Abdul som en MC-olycka, samma polis som när de begärt beskydd ryckt på axlarna:

    ”Ni borde ha begripit när ni gifte er, att det skulle bli så här.”

    Sten Widmalm, professor i statskunskap vid Uppsala Universitet, känner Pakistan väl:

    ”Där finns ingen som helst rättsäkerhet.”

    Sverige begär ändå att familjen ska lita på pakistansk polis – Sverige, vars polis inte kunde skydda Pela, Fadime och andra svenska offer för så kallad heder! Cynismen känns förfärande iskall.

    Hotet gäller också de tre barnen, 20, 13 och sju år gamla. Om inte svensk utlänningslag räcker borde barnkonventionen göra det – Sverige har skrivit under på att i alla beslutslägen låta barnens behov väga tyngst.

    Såklart kan inte alla som i andra länder mordhotas i privata tvister, bråk om pengar eller annat, ha rätt till asyl hos oss. Men att bryta mot hederskulturen i Pakistan innebär att man för alltid blir dissident – och borde ha lika stor rätt som politiskt oppositionella, religiösa avfällingar eller HBTQ-personer.

    Utlänningslagen är uppenbarligen skriven utan insikt om hederskulturen. Den måste skrivas om! Vi behöver en Lex Farooq!

    Björn Hansson

    reporter emeritus