Kärnvapen är inget att oroa sig för tycks många tro. Men så länge dessa massförstörelsevapen finns lever vi alla som kärnvapenmakternas gisslan. Minnet av de 200 000 dödsoffer, de flesta civila, som följde av atombomberna över Hiroshima och Nagasaki för 70 år sedan är outplånligt.
I dag finns det 16 000 kärnvapen i världen varav 2 000 är redo att omedelbart avfyras. Doktrinen från det kalla kriget om garanterad ömsesidig förintelse, MAD, lever kvar i Natos kärnvapenstrategi. I december 2015 avslöjades för första gången Pentagonplanerna på hur MAD skulle genomföras. Över 1 200 städer i Östblocket från Östtyskland till Kina var utpekade mål för ”systematisk destruktion” trots att civila och ”vänskapliga styrkor och folk” skulle utsättas för höga nivåer av dödligt radioaktivt avfall. Dokumenten var Pentagonplaner från 1959. Men det är samma doktrin i dag fast med nya mål.
Risk för nytt kallt krig
President Obamas mål när han tillträdde var att återta relationerna med Moskva, minska USA:s beroende av kärnvapen och arbeta för en kärnvapenfri värld. Kärnvapen har minskat i omfattning, men som New York Times skrev i en stor artikel den 17 april: ”Kapplöpningen efter den senaste sortens kärnvapen hotar att återuppliva kalla kriget.”
För att förbättra sitt kärnvapenprogram är USA berett satsa upp till drygt 1 000 miljarder dollar under tre decennier. Även Ryssland och Kina arbetar aggressivt för att ta fram en generation av mindre, men effektivare bomber. Ryssland fyller stora missiler med miniatyrvapenbärare och Kina flygtestar ett nytt vapen för flygning ut i rymden med hjälp av långdistansmissiler för att sedan manövreras genom atmosfären.
Sedan decennier håller Washington och Moskva kvar sina kärnvapen på högsta stridsberedskap för att omgående kunna avfyra sina missiler om radar eller satelliter upptäcker inkommande vapen. Nya kärnvapenstater har tillkommit; Indien, Pakistan och Israel och Nordkorea hotar och testar.
Spänningen har ökat kring Norden, krigsövningar och krigsspel eskalerar och det politiska språket har militariserats kryddat med överdrivna hotbilder om ett tredje världskrig och enskilt ryskt anfall mot Sverige. Till denna militarisering fogar sig avslöjandet om amerikanska krigsspel, där Sveriges territorium står i centrum i vilka svenska Natoanhängare glatt deltar (DN 17/4). Och kanske blir krigsspelen verklighet. Chefen för Natos och USA:s arméstyrkor i Europa, generalen Ben Hodges, sa i TV4 att han ville öva att blixtsnabbt flytta det amerikanska luftvärnssystemet Patriot till Gotland (DN7/4). Det är också Nato-anhängarnas inställning. Det är försvaret för Baltikum, inte Sverige, som är det centrala. Och mönstret blir tydligt när Hans Wallmark (M) och Karin Enström (M) menar att Sverige redan nu via den så kallade solidaritetsförklaringen lämnat alliansfriheten.
Ökade spänningar
Med spänningar mellan stormakterna, krig och konflikter i Mellanöstern och ökade militära aktiviteter i Östersjöområdet är det sista vi behöver en kärnvapenkapprustning. Hur kan Sverige bäst medverka till att stoppa detta vansinne? Svensk utrikespolitik har tidigare arbetat med konfliktlösning, fred- och nedrustning och konkreta förslag inom kärnvapenområdet. De behöver åter aktualiseras internationellt och nationellt.
Vi ser fyra komponenter för att stärka vår säkerhet och fredspolitik:
- Ett klart och bestämt nej till medlemskap ikärnvapenalliansen Nato, som förbehåller sig rätten att tillgripa kärnvapen, till och med först av alla.
- Det finns ingen lag som direkt förbjuder kärnvapen på svenskt territorium, något Finland och Nya Zeeland har. En sådan lag är mycket brådskande för att minska kärnvapenhotet mot Sverige. Det kan ske som ett tillägg till gällande lag om kärnteknik. Vi förutsätter att regeringen snabbt lägger fram detta lagförslag. Sverige har som princip att kärnvapen inte får föras in i Sverige men då kärnvapenmakterna varken bekräftar eller förnekar om kärnvapen finns ombord och detta inte kontrolleras, vet varken regering, myndigheter eller svenska folket om kärnvapen förts in i Sverige. En regering kan bevilja eller vägra tillstånd för införsel av kärnvapen utan att fråga riksdagen. Juridiskt bindande förbud är centralt. Till skillnad från 127 andra länder vill kärnvapenmakterna inte tala om förbudsfrågan.
- Kärnvapenfria zoner är en åtgärd för att minska kärnvapenmakternas tillträde till svenskt territorium. De åtta zoner som redan finns omfattar hälften av jordens landområden, utgör 99 procent av allt land på södra halvklotet och 74 procent av allt land utanför kärnvapenmakterna. En kärnvapenfri zon här i Norden är ett medel för att öka vår säkerhet. Det skärpta läget i Östersjön ger en kärnvapenfri zon i Norden ny aktualitet.
Hösten 2010 presenterade Johan Linander och Annie Lööf (C) en motion (U219) i frågan. Utrikesutskottets majoritet sa att ”massförstörelsevapen är ett av de största hoten mot internationell fred och säkerhet” och fann motionens syfte ”lovvärt”. Men majoriteten avslog den med hänvisning till att en kärnvapenfri zon i Norden ”erbjuder endast en regional lösning på ett problem som är globalt till sin natur”. Med andra ord: målet, en kärnvapenfri värld, användes paradoxalt nog som argument mot en zon!
- En serie realistiska förslag till en kärnvapenfri värld presenterades av Canberrakommissionen. Däri ingår bland annat att kärnvapen skall tas bort från högsta stridsberedskap för att minska risken för kärnvapenkrig av misstag. De 13 punkterna antogs enigt av kärnvapenmakter och icke-kärnvapenmakter vid NPT år 2000 men ingen tidplan för genomförandet. Regeringen bör därför påbörja ett samarbete för att nästa NPT-konferens skall kunna fastlägga en sådan tidplan.
En ny kärnvapenkapplöpning är på gång. Det är hög tid att regeringen tar initiativ och agerar för vår och världens säkerhet.
Maj Britt Theorin
chef för svensk nedrustning 1982-1991, tidigare riksdagsledamot (S)
Pierre Schori
tidigare statsråd (S) och FN-ambassadör
Anders Österberg (S), riksdagsledamot och internationell ledare i Stockholms Arbetarekommun
Rolf Ekéus
ambassadör för svenska delegationen vid CD 1983-1988
Helle Klein
chefredaktör för Dagens Arbete
Carl Tham
tidigare statsråd (S) och ambassadör
Anna Karin Hammar
präst