Tåget ska bli det givna valet i svenskarnas vardag. Restiderna mellan storstäderna ska kortas ner och fler ska få möjlighet att pendla med tåg till jobb och studier. Det är några skäl till att regeringen har tagit ställning för bygget av en höghastighetsbana. Vi instämmer i att järnvägen behöver byggas, men anser att det krävs en ny finansiering.
Regeringen planerar att finansiera järnvägen med medel inom den nationella transportplanen. Resurser ska tilldelas ”i den takt som ekonomin tillåter”. Men detta innebär, med största sannolikhet, att bygget kommer att ta mycket lång tid. Alla de nyttor som höghastighetsbanan för med sig till vårt samhälle uppstår först om många decennier, trots att de behövs snarast möjligt. Ju mer det dröjer innan bygget blir klart, desto längre får vi till exempel leva med dagens kraftigt överbelastade järnvägsnät.
Kommunerna står redo
Flera kommuner och regioner har, i gengäld mot att de tilldelas ett stationsläge längs höghastighetsbanan, åtagit sig att bland annat bidra till ökat bostadsbyggande och ordna anslutande kollektivtrafik. De är redo att ta sitt ansvar för att den nya järnvägen ska leda till önskad tillväxt och regionförstoring. Och ska de kunna göra det, då måste staten ha en tydlig plan och en säker finansiering för järnvägens utbyggnad.
Eftersom staten bedömer att höghastighetsbanan är viktig för hela Sveriges tillväxt och utveckling, bör man också vara beredd att avsätta extra resurser. Vi anser att det är både möjligt och nödvändigt att finansiera en snabb utbyggnad inom statsbudgeten.
Tar 77 år att bygga
Sverigeförhandlingen uppskattar att den totala kostnaden för höghastighetsjärnvägen blir omkring 230 miljarder kronor, om den byggs för att tåg ska kunna köra i upp till 320 km/h. Det innebär att det skulle ta 77 år att bygga järnvägen med nuvarande finansiering, där staten avsätter tre miljarder kronor per år i transportplanen. Men låt säga att staten, vid sidan av de tre miljarderna, även avsätter cirka fem miljarder till per år inom statsbudgeten, då skulle bygget i stället kunna bli klart på endast 30 år.
Dessa fem miljarder är en relativt liten summa sett till statens totala budget på ungefär tusen miljarder kronor årligen. Budgetsaldot, det vill säga skillnaden mellan statens inkomster och utgifter, minskas endast med drygt 0,1 procent av BNP per år. Staten har fortsatt stora möjligheter att göra överskott och att klara överskottsmålet.
Med ovanstående lösning kan alltså regeringen fortsätta värna de offentliga finanserna samtidigt som man säkerställer att det svenska samhället tidigare får ta del av vinsterna för den nya höghastighetsbanan. Det menar vi är rätt väg framåt.
Lena Micko
ordförande, SKL
Anders Knape
2:e vice ordförande, SKL