Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Fortsatt diskriminering av barn med olika behov

KD:s förslag om ökad valfrihet i familjepolitiken är ett steg i rätt riktning. Ändå är förslagen långt ifrån rättvisa, skriver Madeleine Lidman och Susanne Nyman Furugård från Power to Parents 2018.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Slutreplik

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Familjepolitiken, 1, 5/10

Det är glädjande att vår nya namninsamling Power to Parents 2018 redan vunnit gehör hos Kristdemokraterna, som svarat med sina förslag för ökad valfrihet i familjepolitiken i GP 4/10. Vi välkomnar också att de som första riksdagsparti vågar tala om kopplingen mellan familjepolitiken och ökad psykisk ohälsa bland unga, fallande skolresultat och andra samhällsproblem. Det är något som vi visat på länge. Förslagen som KD är ett steg i rätt riktning, men tyvärr inte tillräckliga eftersom de inte utgår från barns olika behov. Ett problem som de delar med övriga riksdagspartier och som präglar dagens familjepolitik.

Olika för olika omsorg

Eftersom forskning visar att barn är olika och har olika omsorgsbehov kräver vi många olika barnomsorgsalternativ som subventioneras likvärdigt, till exempel förskola, pedagogisk omsorg (familjedaghem), omsorg i hemmet och flerfamiljssystem. I dag subventioneras varje förskoleplats med i genomsnitt cirka 10 000 kr/mån medan hemmaomsorg inte får några subventioner alls. KD:s förslag om 6 000 kr/mån för hemmaomsorg mellan år ett och tre, vore en klar förbättring och mindre orättvist. Men varför ett lägre belopp än i förskolan och varför bara upp till tre års ålder? Många barns särskilda omsorgsbehov kvarstår längre än så. Därför innebär KD-förslaget fortfarande en diskriminering av barn som behöver annan omsorg än förskola.

Behov av mindre grupper

Bland dessa barn finns många högkänsliga (15-20 procent) och introverta (33-50 procent), som har behov av mindre grupper än förskolans. Är dessa barn bara värda en tredjedel jämfört med barn som inte har dessa behov? KD:s förslag skulle ge ett barn i hemmaomsorg totalt 144 000 kr år 1-3, medan ett barn i förskola subventioneras med 480 000 kr år 1-5 (600 000 kr om barnet inte börjar i skolans sexårsverksamhet). Naturligtvis är det ännu värre att barn med andra omsorgsbehov än förskola anses noll värda i dagens familjepolitik. Detta står i strid med FN:s barnkonvention, artikel 2 om diskriminering, samt artikel 3 om att staten ska tillförsäkra barnet ”sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd”. Dessutom går det helt emot övrig svensk politik som bejakar olikheter och mångfald på alla andra områden.

Föräldrar drabbas

Men allra allvarligast är att diskrimineringen kan leda till psykisk ohälsa, inte bara bland barn och unga utan också hos deras föräldrar som får kämpa hårt när deras barn inte passar in i den ensidiga svenska barnomsorgsmodellen. Vi har fått många vittnesmål om det från föräldrar till bland annat högkänsliga barn. En pappa skriver om sin högkänslige son: ”Han började förskola så smått vid tre års ålder men fick sluta efter ett år. Personalen menade att han var åt det autistiska spektrumet. BUP-utredning följde (som inte visade något). Nu är han hemmabarn med lillasyster och är ett bra exempel på barn som inte behöver förskola och endast klarar av en ’grupp’ på ett par barn.”

En mamma som valde samma lösning för sin högkänslige son fick höra myter av BVC om att han skulle få problem med alltifrån sociala koder till skolgång om han inte gick på förskola. Samt att ”förskolepersonalen kan bota högkänslighet”, vilket är helt galet eftersom det inte är en sjukdom utan ett medfött personlighetsdrag.

Det som däremot är sjukt är den snäva syn på barn som de ansvariga för familjepolitiken har cementerat i drygt 40 år i alla led som är beroende av skattemedel: vård och omsorg, myndigheter, forskare och ”ideella” organisationer. Det är dags att revidera den synen och familjepolitiken utifrån modern forskning om barns omsorgsbehov.

Madeleine Lidman

grundare av Hemma- föräldrars nätverk och Power to Parents 2018

Susanne Nyman Furugård

grundare av Hållbar familjepolitik NU och Power to Parents 2018