Analys
av artikelserien Utsatta områden, 31/7 – 18/8
Jag har bott större delen av mitt liv i en stad där de styrande ansträngt sig för att gömma undan segregationens problematik bakom reklambyråtermer som utmaningar och möjligheter. Malmö, med mycket gemensamt med Göteborg, har med två korta avbrott styrts av Socialdemokraterna sedan 1919 och den äldre industristaden som dog ut har senare velat återuppstå som kunskaps- och upplevelsestad. Man har då fått två separata eller parallella utvecklingslinjer; en för stadens framsida och en annan för baksidan.
Växande segregation och ökande sociala problem – vilka de är, hur de ser ut, vad de kan tänkas bero på – måste man kunna prata öppet om. Svårigheter och konflikter som inte definieras blir snart varbölder utan läkning. Föreställningen måste bort att den som lyfter fram missförhållanden endast är ute efter att svartmåla och sannolikt har en dold agenda. Ska vi komma vidare bör vi utgå från det som människor faktiskt säger.
Det gäller även politikerna.
Lösningarna tycks vara så enkla
Det blir en smula överväldigande att på ett bräde, på GP:s debattsida, ta del av de politiska partiernas självsäkra deklarationer kring Göteborgs framtid. Lösningarna tycks här så enkla. Det gäller bara att få fram fler jobb, fler poliser, fler bostäder, fler fältsekreterare och fler ordningsvakter och att öka engagemanget i skolan, föreningslivet och bostadsområdet.
Det är det de säger, politikerna. Deras önskelistor är långa, inte alls utan konkretion, men det låter ändå som om de uppehåller sig någon annanstans än där dessa behov ska fyllas och detta engagemang uppstå.
Den nya tidens segregation, något förenklat uttryckt som skillnaden mellan innerstan och förorten, har annars varit på tapeten sedan miljonprogrammet byggdes. När det gäller migrationens och parallellsamhällenas konsekvenser är det få saker som är så slående som problembeskrivningarnas samstämmighet över tid och svårigheterna att ändå göra något åt det som inte fungerar. Redan på 1970-talet beskrev medier och kommunala tjänstemän i de största städerna hur skiktat boendet var, hur dåligt skolorna fungerade i vissa stadsdelar, hur hög arbetslösheten var där och hur stort bidragsberoendet hade blivit.
Brist på långsiktighet
I den politiska sfären har inställningen varit minst sagt kluven, för att inte säga cynisk: man har haft informationen, men valt att hålla masken och hoppas att handfallenhet ska lösa allt. Kortsiktiga projekt har fått dölja frånvaron av långsiktighet. I Malmö har ledningen i stadshuset hyllat sin stad på hemmaplan, inför de egna väljarna, samtidigt som nödrop med begäran om statliga stödinsatser regelbundet skickats till regeringen. Jag misstänker att liknande dubbla budskap då och då har framförts i Göteborg.
När man i GP:s debattserie läser vad kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermansson (S) skriver handlar det också mest om hur bra det går för Göteborg. Hon framhåller att ”när det gäller trygghetsinsatserna går mycket åt rätt håll”, att ”de förebyggande åtgärderna blir allt starkare”, att ”nyproduktionen trappas upp”, att ”fler klarar skolan” och att näringslivsutvecklingen är ”urstark”. Man förstår helt enkelt inte varför det skulle behövas en debatt om staden. De som oroar sig måste vara några riktiga gnällspikar.
Det politiska språket genomsyras av sammanträdessvenska och bland de elva inläggen i GP-serien är det väl bara Feministiskt initiativ som avviker genom en antietablissemangsjargong – FI vill inte att ”människor ska kontrolleras och följa den mall som skapats av privilegierade människor för att det ska bli ordning och reda” – som också innehåller partiets rasistiska tudelning av befolkningen i ”vita” och ”rasifierade”. Miljöpartiet framstår som djupt inbäddat i systemet med sina förhoppningar om ”fler mötesplatser” och ”tillräckliga resurser” till polisen. Den enda avvikelsen från mittfåran handlar om att ”hot om utvisning” av barn och unga ”inte (är) värdigt ett välfärdsland”.
Rörande enighet
Om segregationen är en fråga man vinner val på borde nästan alla partier vinna eftersom deras – även lokalpartierna Vägvalets och Demokraternas – förslag till åtgärder är så lika varandra. Nya jobb, tryggare stadsdelar, billigare bostäder, bättre skolor. Någon däremot?
Här väcker Moderaterna viss häpnad genom att slå fast att ”våra förslag är färdigtänkta”. Vänsterpartiet tror sig kunna lösa allt med högre skatter och ”ett mer generöst välfärdssystem”. Sverigedemokraterna vet också precis hur det ligger till: ”den avgörande konflikten i samhället i dag…handlar om dem som vill bygga bilar och dem som vill bränna dem”. Både V och SD säger sig vilja återgå till ett samhälle där allt var bättre.
Man blir lätt en smula trött och uppgiven när man ser hur dagens problematik – i grunden återkommer decenniegamla frågeställningar, fast fördjupade och förgrovade och mot en mer dystopisk fond – möts med gårdagens retorik. Hur ska skolan kunna ge barnen den kunskap de behöver för att klara sig? Var finns lärarna? Vilka enkla jobb ska skapas? Vem ska bli polis? Hur får man bort hederskulturen? Varifrån ska framtidstron komma?
I endast två av inläggen, Miljöpartiets och Liberalernas, skymtar det magiska begreppet integration hastigt förbi. Under många år har det fungerat som ett slags lösenord, men nu är det nästan borta; ett tidens tecken, kanske? Det kan förstås bero på att folk ledsnat på att det aldrig riktigt definierats, men det kan också vara så att det inte längre finns särskilt många som tror att vi verkligen vill eller kommer att integreras.
Lars Åberg
journalist och författare
aktuell med boken ”Framtidsstaden. Om Sverige i morgon blir som Malmö i dag, hur blir Sverige då?” (Karneval)
