Fler borde våga resa ensamma

En försvinnande liten andel av våra resor görs av ensamresenärer. Det är synd att låta attityder till ensamhet hindra dig från att resa trots att du saknar resesällskap. Att sakna reskamrat bör dock inte ses som ett hinder. Snarare som en möjlighet, skriver Emanuel Karlsson, vd på gruppresearrangören Rolfs Flyg & Buss.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Trots att resandet ökat kraftigt de senaste åren är det fortfarande många som aldrig kommer iväg på en resa. Det är tråkigt. Ett liv utan resor är för mig helt otänkbart.

Det brukar heta att resandet vidgar våra vyer och det är förstås helt sant. Men resandet är också något som för många fyller en viktig social funktion. Nya vänskapsband knyts. Resan ger oftast inte bara minnen för livet utan också vänner för livet.

Därför blir jag inte bara glad utan också lite bekymrad när jag ser att en stor andel av alla våra resor görs av en relativt begränsad skara flitiga resenärer. Femtio procent av våra resenärer står för hela 80 procent av resandet. Det är naturligtvis roligt att kunderna kommer tillbaka och vill resa mer och mer. Så är det ju ofta med resandet, när man väl börjat blir man inte riktigt mätt på nya upplevelser och möten med andra människor.

ANNONS

Men detta innebär ju också att det är många som inte reser så mycket och en hel del som i princip aldrig kommer iväg.

Något som sticker ut i vår egen statistik är att ensamresandet är så pass ovanligt. Bara fem procent av alla våra resor görs av solokvistar. Det är på tok för lågt. Inte minst eftersom vi vet att ensamhet är något som är vida utbrett i vårt samhälle. Vi vet också att fyra av tio hushåll är ensamhushåll enligt statistik från SCB.

Ekonomin kan självklart vara en del av förklaringen till att ensamresenärer lyser med sin frånvaro. Tyvärr tvingas ensamresenärer ofta betala enkelrumstillägg om man inte vill dela rum med en främmande människa.

Inställning och attityder

Men den viktigaste förklaringen tror jag är inställningar och attityder till ensamhet i största allmänhet. Familj och tvåsamhet är norm i vårt samhälle vilket gör att många kan känna sig utpekade och obekväma med att ”avvika”.

Ensamhet är ett stort problem och beskrivs ibland som en av vår tids stora ”folksjukdomar”, som i många fall riskerar att leda till utanförskap, isolering och inte minst sämre hälsa för de drabbade. Att träffa andra är ett behov som de flesta av oss har.

ANNONS

Problemet med ensamhet blir ju dessutom ofta extra stort när man kommit upp lite i åldrarna. När man slutat arbeta är det också vanligare att det saknas naturliga sociala träffpunkter på dagarna. Då kan en resa vara en enkel lösning och något som bryter ensamhet, åtminstone för ett tag men sannolikt också på längre sikt.

Att sakna reskamrat bör dock inte ses som ett hinder. Snarare som en möjlighet. Den som reser iväg ensam är friare, har ingen att ta hänsyn till och kan på ett lättare sätt ”fånga dagen” och knyta nya sociala kontakter.

Utmana sig själv

Att resa ensam kan också handla om att våga utmana sig själv. Jag har själv varit en flitig ensamresenär, kuskat runt ensam över i stort sett hela världen med ryggsäck och kört moppe ensam genom Europa. Jag vågar påstå att man växer som människa och att ensamresandet öppnar en ny värld efter att man provat första gången. Riktigt ensam har jag dock sällan känt mig – det är lätt att få kontakter med andra människor om sinnet är öppet.

I vår statistik är det tydligt att resandet ger ”blodad tand”, i synnerhet hos dem som reser ensamma. De som vågar ”ta steget” och reser trots att de saknar en reskamrat när de ger sig iväg reser nämligen 33 procent mer än de som reser tillsammans med andra.

ANNONS

Emanuel Karlsson

vd Rolfs Flyg & Buss

ANNONS