Förskoleupprorets krav handlar om barngruppsstorlekar, personaltäthet, planeringstid, höjda löner och att ta bort kringuppgifterna. Men krisen i förskolan är ingen nyhet. Redan år 2000 varnade dåvarande Barnombudsmannen, Louise Sylwander, i sin årsrapport för låg personaltäthet, som gjorde att personalen inte hann med varken den basala omsorgen eller att stimulera barnen i deras utveckling. Flera upprop för förskolan har startats sedan dess, inklusive Förskoleupproret för fem år sedan. Även professorer, barnläkare och psykologer har skrivit böcker om hur förskolans brister drabbar barnen.
Varför har då inga uppror eller upprop lyckats? En förklaring är att socialdemokratisk ideologi hela tiden går före - och barnens behov och personalens arbetsmiljö får då stå tillbaka. Det blev extra tydligt på Förskolans dag den 17 maj då Lärarförbundet som står Socialdemokraterna nära, gick ut med budskapet: ”Väldigt många är nöjda med förskolan vi har i Sverige. Det måste vi förstås fira!”
En dryg vecka senare, den 26 maj, deltog Lärarförbundet som medarrangör i Förskoleupprorets demonstrationer över hela landet, precis som vid förra manifestationen 2014. Denna gång med anledning av alla berättelser om krisen i förskolan som publicerats under #pressatläge. Berättelser om hur personal står och säger till föräldrar att en kollega är på toaletten, när personen ifråga är själv med 20 barn. Hur personal gråter, kräks, glömmer barn och små barn far riktigt illa. Den bilden är svår att få ihop med Lärarförbundets bild av att väldigt många är nöjda med förskolan. Naturligtvis är inte bilden svartvit men det går inte att komma ifrån att #pressatläge visar att situationen är allvarlig.
Socialdemokratins luftslott
För att värna den egna rosiga bilden av socialdemokratins luftslott – förskolan – har Lärarförbundet tagit Förskoleupproret i ett järngrepp och styrt upp vad som får diskuteras i gruppen. Hur familjepolitiken och den ensidiga barnomsorgsmodellen bidragit till krisen är inte tillåtet att ta upp och de admins som står Lärarförbundet nära är ihärdiga i att stötta den tystnadskulturen. Anki Jansson, som var med och startade Förskoleupproret, sitter sedan 2017 i styrelsen för Lärarförbundet i Örebro och Katrin Nörthen är krönikör i en av Lärarförbundets tidningar.
Lärarförbundet har också sett till att personalen demonstrerar mot sina egna arbetsgivare ute i kommunen, genom att de uppmanas av Förskoleupproret/Lärarförbundet att ta på sig tröjor med deras krav. Men är det verkligen enskilda förskollärare och barnskötare som ska föra den här kampen?
Lärarförbundet och Kommunal är ju de fackföreningar som känt till problemen i förskolan i två decennier, men som inte arbetat tillräckligt hårt för att åstadkomma en förändring. De har exempelvis aldrig tagit ut personalen i strejk, ett av fackförbundens skarpaste vapen. Det beror på att de stått makten för nära och att ideologin fått gå före barnens och personalens behov. Egentligen är det ju mot Lärarförbundets (och Kommunals) dåliga arbete som personalen demonstrerar.
Tystnadskultur
Tyvärr gör den här tystnadskulturen där frågan stoppas från att adresseras där den hör hemma, att även den senaste kampanjen med #pressatläge kommer att misslyckas. Det går inte att strunta i att ställa krav på ansvariga politiker på regeringsnivå och det kommer inte att bli några förbättringar så länge inte de övergripande familjepolitiska ramarna förändras.
För familjepolitiken påverkar även förskolans villkor och där väntar snarare försämringar. Förkortad föräldraförsäkring (som S och L vill införa) kommer att göra att yngre barn än 12 månader måste börja i förskolan, vilket ställer helt andra krav på verksamheten. Även mer tvångskvotering av dagarna kommer att påverka, liksom den socialdemokratiska idén att fler förskolor ska ha öppet dygnet runt. Med bara ett enda barnomsorgsalternativ, förskola – ett mål som S nästan uppnått – så tvingas även alla de barn som inte mår bra i förskolegrupper in i verksamheten.
Fördämningarna har brustit och många obehagliga sanningar har kommit fram i ljuset som visar hur allvarlig krisen i förskolan är. Men för att det ska ske en riktig förändring, då måste alla uppror kopplas fria från de som står de ansvariga alltför nära. Det behövs en riktig gräsrotsrörelse som vågar ifrågasätta makten och som står inte bara på personalens sida, utan även barnens. Det gör namninsamlingen Power to Parents 2018.
Madeleine Lidman
Susanne Nyman Furugård
Power to Parents 2018