Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Utan privata företag kommer vi varken i EU eller på global nivå nå våra klimatmål. De sitter på mycket av kunskapen och alla de praktiska lösningarna som krävs för att nå framgång i klimatarbetet, skriver Christofer Fjellner (M).

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Företagen nödvändiga för att nå klimatmålen

    Max Andersson (MP) vill förbjuda företag från att diskutera klimatpolitiken med oss politiker, särskilt i sammanhang där klimatförhandlingarna pågår. Föraktfullt kallar han företagen för “fossillobbyisterna” och blottar därmed sin syn på privata företag och deras viktiga bidrag till klimatarbetet. Politiken kan sätta mål och införa styrmedel för att minska utsläppen. Men det är faktiskt företagen som genomför den nödvändiga omställningen EU behöver för att nå våra högt ställda klimatmål, skriver Christofer Fjellner (M).

    Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

    Replik

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Klimatlobbyister, 7/10

    Ordval är ofta avslöjande. Det gäller också när mina kollegor och jag diskuterar de människor, organisationer och företag som försöker påverka oss politiker. Åsikter man sympatiserar med beskrivs gärna som viktiga samhällsintressen eller något annat positivt laddat. Dem man däremot inte håller med kallas ofta nedlåtande för lobbyister.

    Vill man förstå Miljöpartiets och andra vänsterpartiers syn på påverkansarbete är Anderssons text ett bra exempel. Så fort det handlar om påverkansarbete från intressen han inte gillar eller delar uppfattning med misstänkliggör han avsändaren och dess bevekelsegrunder. Den här gången handlar det om att kasta ut “smutsiga företag från klimatförhandlingarna”.

    Många fördomar

    Fördomarna om påverkansarbete och lobbyingen är många. Ofta, som av Andersson, framställs det som något tveksamt, korrupt, kanske rent av odemokratiskt. Det är ett sätt för stora företag att köpa sig inflytande på medborgarnas och det förmodade allmänintressets bekostnad. Men det stämmer inte. Att de som påverkas av lagstiftningen också har en möjlighet att göra sin röst hörd är i grunden bra eftersom det gör de politiska besluten mer välgrundade och bättre. Det stärker demokratin, ja, är rent av en grundbult i demokratin. För rätten att kontakta och försöka övertyga folkvalda beslutsfattare är något viktigt och kan nära nog beskrivas som en mänsklig rättighet.

    Antingen har Max Andersson (MP) en grandios självbild, som gör att han inte anser sig behöva tala med dem som göra det praktiska arbetet för att hejda klimatförändringarna. Eller så är han rädd för dem.

    Det gäller också den som arbetar i ett privata företag, som Andersson inte gillar. Men på samma gång som Andersson vill förbjuda privata företag att lobba har han ingenting emot den lobbyism som kommer från de egna meningsfränderna i miljörörelsen. Men efter snart 15 år i Europaparlamentet kan jag konstatera att miljörörelsen är minst lika välorganiserad, aktiv och förmodligen betydligt mer framgångsrika i sitt lobbyarbete än de privata företagen.

    Kontraproduktivt att porta företagen

    Det här är inte första gången som Miljöpartiet driver frågan att begränsa företag, organisationer och människors möjligheter att påverka oss politiker. Det handlar om alltifrån obligatoriska register till att porta lobbyister som inte visar Europaparlamentet “tillräcklig respekt”, det vill säga företag som inte alltid dansar efter parlamentets pipa.

    Utan privata företag kommer vi varken i EU eller på global nivå nå våra klimatmål. De sitter på mycket av kunskapen och alla de praktiska lösningarna som krävs för att nå framgång i klimatarbetet. Att inte låta dem närvara vid klimatmöten är inte bara demokratiskt tveksamt, utan också kontraproduktivt och försämrar radikalt chanserna att driva en kraftfull klimatpolitik.

    Antingen har Andersson en grandios självbild, som gör att han inte anser sig behöva tala med dem som göra det praktiska arbetet för att hejda klimatförändringarna. Eller så är han rädd för dem. Frågan är i sådana fall varför. Det enda verktyget lobbyisterna har är styrkan i de egna argumenten. Om man som politiker inte klarar av att hantera dem har man antingen riktigt usla argument eller så saknar man integritet. I sådana fall är det inte lobbyisten som försöker göra sitt jobb som ska ifrågasättas, utan politikern – som kanske inte bör återväljas.

    Christofer Fjellner (M)

    Europaparlamentariker