Replik
till Sven Bremberg, 7/1
Sven Bremberg konstaterar att jag i min bok Mår barnen bra i förskolan? efterlyser mer forskning men fortsätter med en insinuation om att jag därutöver argumenterar för något annat: Den underliggande föreställningen förefaller vara att barn under de första åren trots allt skulle ha det bättre om de enbart vistades hos föräldrarna. Menar han att man inte kan kritiskt granska förskolan utan att vara dess motståndare, i alla fall inte om det gäller de mindre barnen? Personligen är jag nämligen en varm anhängare av förskolan och har aldrig gett uttryck för något annat. I min roll som forskare har jag däremot en annan uppgift, nämligen att kritiskt granska den aktuella forskningens styrkor och svagheter och inte låta mina slutsatser färgas av egna preferenser. Min övertygelse är att sådan granskning gör förskolan bättre.
Att det är lågt i tak i förskoledebatten har inte undgått mig, men det är allvarligt när en person som Bremberg bidrar till detta. I sin egenskap av barnläkare och docent har han vid Folkhälsoinstitutet (i dag Folkhälsomyndigheten) haft ansvar för att serva våra politiker med fakta inför beslut i frågor som rör barnomsorg. I den rollen har forskningsbaserad kunskap prioritet framför personlig tro och övertygelse. Men tyvärr har Bremberg, enligt min bedömning, haft lätt för att överbetona de positiva forskningsresultaten på bekostnad av de negativa eller osäkra. I min bok skriver jag att kunskapsproblemet när get gäller förskolans effekt på barnen accentueras av att Folkhälsoinstitutet har gett en ensidig bild av forskningsläget (sidan 160). Exempelvis finner jag inte stöd för Brembergs slutsats att ett stort antal studier visar otvetydigt att förskolan, med den pedagogik och personaltäthet som gäller i Sverige, gynnar barns hälsa och utveckling (Psykisk Hälsa, 2011).
Vinkade referenser
Brembergs referenser till forskning i den här aktuella debatten (GP 7/1 2015) är lika vinklade och Nyman Furugård och Sörlie Ekström (GP 19/1 2015) har redan bemött detta. Men jag vill ändå komplettera deras svar med några ord om den forskningsöversikt av bland andra John Lynch som Bremberg hänvisar till. Översikten ger enligt Bremberg belägg för att förskolan förbättrar barnens psykiska hälsa och sociala kompetens. Problemet är, förutom att författarna själva tolkar effekterna som svaga, att resultaten inte är generaliserbara till svensk förskola.
Forskningsöversikten innehåller 37 studier som utvärderade effekten av insatser under förskoleåren på barns hälsa. Barnen var oftast tre år eller äldre och flertalet insatser var riktade mot barn som hade en förhöjd risk att senare få problem i skolan. Majoriteten av de ingående studierna var gjorda i USA bland barn från fattiga eller på annat sätt resurssvaga familjer. Flertalet av de utvärderade insatserna bestod av en kombination av förskola och andra insatser, exempelvis hembesök, föräldrastöd och stöd från sociala myndigheter, och ingen av det fåtal studier som enbart utvärderade förskola bedömdes hålla hög metodologisk kvalitet. Resultaten visade ingen effekt på en rad hälsoparametrar men ett visst stöd för viktminskning, förbättrad social kompetens, psykisk hälsa och förebyggande av brottslighet. Författarnas slutsats var att den stora potentialen hos tidiga insatser bland barn för att förbättra människors hälsa, som politiker i hela världen tror på, för närvarande vilar på bräcklig vetenskaplig grund.
Ny studie om små barn
Den kunskap som är mest angelägen att forska fram rör de mindre barnen. Hur ser den optimala förskolemiljön ut för barn som är tre år och yngre? Vid vilken ålder är barnet moget att börja? Hur många timmar per dag och vecka är optimalt?
Forskaren John Lynch, som Bremberg hänvisar till, är medförfattare till en helt färsk studie om en av dessa frågor, nämligen hur små barn påverkas av vistelsetidens längd i olika former av barnomsorg, bland annat daghem/förskola och dagmamma (se fotnot). Det är en så kallad longitudinell studie av drygt 3000 barn i Australien. Man studerade effekten av antal timmar i barnomsorg på språkförståelse, utagerande beteende (till exempel hyperaktivitet, aggressivitet eller andra störande beteenden) och inåtvändhet (till exempel tillbakadragen, ängslig, depressivt beteende) vid 4 – 5 års ålder.
Utgångspunkt för studien var enligt författarna att forskningsresultaten om vistelsetidens betydelse är motstridiga. Studier gjorda i USA har visat att fler timmar i barnomsorg, särskilt daghem/förskola, ökade risken för utagerande beteendeproblem, liksom en färsk studie från England, medan norska studier inte fann något samband mellan tid i förskola och utagerande problem. På samma sätt har vissa studier visat en positiv effekt av förskola på barns kognitiva förmåga vid skolstart, men inte alla.
Resultaten i den nya studien visade att utagerande problem ökade, inåtvända problem minskade och språkförståelsen påverkades inte alls med ökat antal timmar i daghem/förskola.
Det jag fäster mig särskilt vid i den här studien är den positiva effekten på inåtvända blyga barn. Många har oroat sig för just dessa. Effekten var visserligen liten och det genomsnittliga antalet timmar som barnen vistades i förskolan var lägre än i Sverige. Så budskapet i min bok kvarstår: vi behöver forska mer om hur barnen mår i vår svenska förskola.
Ulla Waldenström
författare till boken Mår barnen bra i förskolan?
Fotnot: Gialamas A, Mittinty MN, Sawyer G, Zubrick SR, Lynch J. Time spent in different types of childcare and children’s development at school entry: an Australian longitudinal study. Arch Dis Child 2014;0:1-7. Published on line by group.bmj.com (http.//adc.bmj.com/January 19, 2015.)