Sverige befinner sig i bekymmersamt läge avseende våldsbejakande islamistisk extremism. År 2010 beskrev Säkerhetspolisen att det fanns omkring 200 våldsbejakande islamistiska extremister i Sverige. I somras uppdaterades den siffran för första gången, numer bedöms antalet till omkring 2 300. På sju år har således numerären mer än tiodubblats i landet. Det är en rask utveckling åt fel håll med i värsta fall jordiska konsekvenser.
I en nyligen publicerad studie från Försvarshögskolan baserad på uppgifter från Säpo framgår att 80 procent av de som rest från Sverige för att strida med jihadistiska grupper i Syrien kommer från Göteborg, Stockholm, Malmö och Örebro. Vidare har 71 procent bott i de utsatta områden Polismyndigheten pekat ut.
Storbritannien har fler radikala islamister än något annat land i Europa, omkring 35 000 varav 3 000 anses särskilt oroande. I Europa som helhet rör det sig om över 50 000 radikala islamister enligt EU:s kontra-terror koordinator Gil de Kerchove. Den norske terrorforskaren Thomas Hegghammer gav nyligen en pessimistisk prognos över utvecklingen i Europa där vi kan vänta fler attentat under kommande årtionde. Han tillskriver detta framförallt en ökning av unga muslimer som lever i utanförskap, fler erfarna jihadister som återvänder till Europa, väpnade konflikter i muslimska länder och goda möjligheter för extremister att propagera och kommunicera online.
Uppsökande verksamhet
Göteborg är en av de städer i Sverige som varit mest aktiva i det förebyggande arbetet, men i jämförelse med till exempel Köpenhamn finns fortfarande mycket att göra. Framförallt när det gäller att bedriva egen uppsökande verksamhet och försvåra för radikala miljöer att få fäste. Den danska sekretesslagstiftningen möjliggör dock informationsdelning mellan myndigheter på ett sätt som underlättar den formen av arbete. Det förebyggande arbetet i Sverige kunde vinna på att både få en mer anpassad sekretesslagstiftning så att de som arbetar förebyggande inte blir bakbundna, men också genom att se egen uppsökande verksamhet mot radikala miljöer som en naturlig del av arbetet och därigenom utveckla bättre metoder för det.
Finansierar radikala föreningar
I dagsläget möter extremismen dessvärre litet motstånd i Sverige. Det blir heller inte bättre när kommuner finansierar radikala föreningar. Det statliga stödet till den Göteborgsbaserade föreningen Sveriges Förenade Muslimer har sent omsider dragits in efter omfattande och välgrundad kritik, men Göteborgs kommun har så sent som i år fortsatt att betala ut bidrag. Det skickar onekligen en märklig signal till de kommunanställda som ska arbeta förebyggande när samma arbetsgivare portionerar ut bidrag till organisationer som göder extremism och segregering.
Under mina samtal med kommuner om det förebyggande arbetet framhålls gärna hur det tagits fram handlingsplaner, upprättats lägesbilder, slagits fast riktlinjer, skapats arbetsgrupper, fått in arbetet i kommunala strukturer och samverkats med externa parter. Inget av detta är fel, men den kritiska frågan blir hur många lyckade fall det finns. Det vill säga hur många individuella ärenden de har jobbat med. Hur många av dem är lyckade/misslyckade och en analys av varför, det är det mest intressanta ur ett förebyggande perspektiv. Inte hur många tjusiga papper och samverkansgrupper som kan visas upp, utan vad man faktiskt har gjort rent konkret i individuella fall.
Drar sig för att söka kontakt
Det förutsätter dock att det finns individuella fall, vilket det sällan gör. Inte minst på grund av att kommunerna tycks finna det onaturligt att närma sig individer och söka kontakt utan föredrar att vänta på att själva bli kontaktade. På sina håll har det vissa likheter med ett avsnitt från den politiska satirserien Yes, Minister! där ett nybyggt sjukhus orsakar politiska våndor. Sen invigningen arbetar sjukhusets 500 administratörer för högtryck, papper skrivs i rasande takt och mer anställda efterfrågas, men någon patient har emellertid ännu inte dykt upp.
Den 7 april genomförde Rahmat Akilov terrordådet på Drottninggatan i Stockholm. Det var ett av flera terrorattentat i Europa i närtid där gärningsmannen tidigare hade ett utvisningsbeslut och befann sig i aktuellt land antingen illegalt eller i väntan på utvisning.
Detta visar på betydelsen av att skyndsamt verkställa utvisningar för att förhindra att dessa personer går under jorden. De nås sällan av något förebyggande arbete utan här behöver rättsvårdande myndigheter agera i tid. Volymerna har dock hunnit växa sig så stora att det blivit en närmast hopplös uppgift.
Information saknas
Attentatet reser även frågor relaterade till den kraftiga ökningen av våldsbejakande islamistiska extremister. Under de senaste sju åren har migrationen till Sverige varit omfattande, det vore således viktig information avseende hur stor del av ökningen från 200 till cirka 2 300 som kan tillskrivas personer som kommit till Sverige under denna tidsperiod. Om detta saknas dessvärre offentlig information. Det hade kunnat bidra med viktig kunskap om i vilken utsträckning det är radikala miljöer i Sverige som accelererat i produktionen av extremister och i vilken utsträckning ökningen tillkommit utifrån. Sådan kunskap har policyrelevans inom flera områden, bland annat lokalt förebyggande arbete och migrationsärenden. Det vore därför angeläget att mer detaljerad information om detta framkom.
Sex år efter att resandet till jihadistiska grupper i Syrien tog fart är facit dystert. Antalet extremister har mer är tiodubblats, det förebyggande arbetet famlar och lagstiftningen släpar efter.
Peder Hyllengren
forskare vid Centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier (CATS)
Försvarshögskolan
