”Någon djävla ordning ska det vara i ett parti.” Detta klassiska uttalande fällde den dåvarande kommunistledaren, C H Hermansson, vid VPK:s kongress 1968.
”Någon djävla ordning ska det vara i ett parlament”, kan vi alla utbrista i januari 2019. Fyra månader efter höstens val har Sverige fortfarande inte någon regering. Annie Lööf och Centerpartiet, Jan Björklund och Liberalerna, har tillsammans ett stort ansvar för kaoset.
Först bidrog C och L till att fälla Stefan Löfven som statsminister och att tillsätta Andreas Norlén som talman med stöd av SD. Sedan fällde C och L Alliansens statsministerkandidat, Ulf Kristersson, med hjälp av S och V.
Först bidrog C och L till att fälla Stefan Löfven som statsminister med stöd av SD och att tillsätta Andreas Norlén som talman med stöd av SD. Sedan fällde C och L Alliansens statsministerkandidat, Ulf Kristersson, med hjälp av S och V. Sedan bidrog C och L till att M och KD fick igenom sin budget, med stöd av SD. Det är svårt att se logik och konsekvens i allt detta.
När Annie Lööf sedan presenterade en kategorisk kravlista för att ”rösta gult” och släppa fram Stefan Löfven som statsminister, med krav som inte ens Fredrik Reinfeldt (M) på sin tid gick med på, var det många som trodde att Stefan Löfven skulle be Annie Lööf att dra åt skogen och stoppa upp sin lista på något lämpligt ställe. Även Jan Björklund och L hade en kravlista, dock mindre omfattande och mindre kategorisk.
I stället visade Stefan Löfven förståelse för Annie Lööfs krav och ville förhandla. Lööf, som sagt att kravlistan inte var förhandlingsbar, gick då in i förhandlingar. Men Stefan Löfvens kapitulation var inte total, och Annie Lööf och C klargjorde då att de inte tänkte ”rösta gult” och släppa fram Stefan Löfven som statsminister. Jan Björklund, som föreföll nöjd med Löfvens utlovade eftergifter, ställde in sig i samma led som Annie Lööf.
Inte konstigt att Annie Lööf sjunkit som en sten i de olika institutens mätningar över svenska folkets förtroende för partiledarna.
Annie Lööf, som gärna påpekar att 75 procent av svenska folket inte röstat på V och SD och inte vill vara beroende av dessa ytterkantspartier, har således inte tvekat att ta stöd av SD för att fälla Stefan Löfven och att ta stöd av V för att hindra Ulf Kristersson från att bli statsminister.
Inte konstigt att Annie Lööf sjunkit som en sten i de olika institutens mätningar över svenska folkets förtroende för partiledarna. Och Liberalerna har sjunkit till 3,2 procents stöd i senaste mätningen som Aftonbladet / Inizio gjorde i slutet av december. En Demoskop-undersökning om hur partierna skött sig under regeringsförhandlingarna visar att 85 procent av väljarna tycker att C skött sig dåligt och 75 procent att L skött sig dåligt.
Det är outgrundligt hur Annie Lööf och C och Jan Björklund och L tänker. En sak är att ingå i en regering, som då får kompromissa sig fram till ett gemensamt regeringsprogram. I en koalitionsregering mellan till exempel S, MP, C och L måste givetvis tyngdpunkten ligga längre högerut, med liberal regeringsmedverkan och med V avhängt från inflytande.
Men att som Annie Lööf och Jan Björklund agerar – att tvinga Stefan Löfven och S att bedriva en liberal, borgerlig politik utan att C och L ingår i regeringen – är och förblir obegripligt.
Om C och L lägger ut sin politik ”på entreprenad” att föras och genomföras av S – vad återstår då av dessa mittenpartiers konkurrensfördel om väljarnas gunst i valet därpå? Om Stefan Löfven lyckas bra med att föra en liberal, borgerlig politik, kommer väljarna givetvis att belöna S, inte C och L.
Och om Stefan Löfven misslyckas med sin påtvingade liberala, borgerliga politik – hur stora kommer V och SD i så fall att bli i valet 2022? Och skulle en misslyckad liberal, borgerlig politik, förd av Löfven, plötsligt bli attraktiv när denna politik skulle föras fram i en valrörelse av C och L?
Att valresultatet skulle bli detsamma vid ett nyval i april 2019 som vid valet i september 2018 är inte sannolikt. Väljarna är klokare än så.
Kanske, tyvärr och trots allt, är extraval bättre än den nuvarande ideologiska röran och oförmågan att få fram en statsminister och en regering. Att valresultatet skulle bli detsamma vid ett nyval i april 2019 som vid valet i september 2018 är inte sannolikt. Väljarna är klokare än så.
Vi får hoppas att ett extraval i så fall föregås av en valrörelse där alla partier för ut och står för sin egen politik, så att skillnaderna i ideologier och politiska förslag blir tydliga för väljarna. En tydlig vänster, mitten och höger fördjupar demokratin mer än om alla partier utom två skall trängas i mittenfundamentalismens ormgrop och bjuda alla förbipasserande på samma mellanmjölk.
Någon djävla ordning skall det vara även i en valrörelse.
Karl Beijbom
publicist och bokförläggare