Sveriges nuvarande bokstaveringsalfabet – den standard som slår fast att vi uppger ”Adam” för A, ”Bertil” för B, ”Cesar” för C – är både sexistiskt och grundat i en förlegad svenskhetsnorm. Det bör därför ersättas med ett mer inkluderande alfabet som innehåller kvinnonamn och namn från invandrarspråk.
Det är kontentan i ett utspel från Rättviseförmedlingen och Fredrika Bremer Förbundet på DN Debatt i torsdags.
Organisationerna föreslår således ett nytt bokstaveringsalfabet, som har ”granskats av experter inom språk och fonetik från bland annat Stockholms och Lunds Universitet för att säkerställa hörbarhet och funktionalitet när det används i exempelvis radiokommunikation.”
Märkligt då att experterna föreslår att bokstaven K representeras av det arabiska namnet ”Khaled”: Detta uttalas i själva verket med ett så kallat ach-laut, det vill säga ett frikativt ljud bak i halsen, och inte en så kallad klusil som det svenska k-ljudet. (Frikativa ljud kan dras ut, ett k-ljud är kort). Jag föreslår namnet Karim, som i alla fall uttalas likadant.
Namnet ”Emir” för E är likaledes problemtiskt, eftersom samma namn kan transkriberas som ”Amir” från arabiskan. Båda arabiska namnen är illa valda.
Det som skulle vara inkluderande utanför normen tycks framför allt bygga på okunskap om hur arabiskan uttalas.
Det som skulle vara inkluderande utanför normen tycks framför allt bygga på okunskap om hur arabiskan uttalas. Men varför stanna vid arabiska namn?
Rättviseförmedlingen och Fredrika Bremer Förbundet lovar ju ett alfabet med 28 namn som är ”representativa för Sverige, här och nu” och som kan ”förse myndigheter och den breda allmänheten med ett konkret verktyg för att öka jämställdheten och förbättra representationen”. Sverige har en stor minoritet med rötterna i Polen, som osynliggörs också i detta nya alfabet. För att inkludera oss svenskar med polska rötter föreslår jag ödmjukt Andrzej för A, Grzegorz för G, Pszczyna för P.
Ser det komplicerat ut? Bara om man är stöpt i en ickeslavisk norm. Skämt åsido.
Det komplex av organisationer som lever på den svenska integrationsindustrin, alla dessa initiativ och rörelser vilkas verksamhet finansieras av andras pengar i form av skattemedel eller gåvor, är beroende av just den nyhetscykel som sätts i gång av utspel som det på DN Debatt i torsdags. Ett förslag som de allra flesta sannolikt viftar bort som fånigt, genererar en lång rad reaktioner, inklusive texter som denna, för att sedan debatteras i nästa SVT Opinion Live eller till och med SR Studio Ett.
Sedan kan alla dessa reaktioner arkiveras under ”Pressklipp” och förevisas som bevis på betydelse och genomslag nästa gång organisationen ansöker om skattemedel. Så hålls verksamheten flytande.
Vi kanske ska prova att ignorera det hela nästa gång.
Paulina Neuding
journalist och jurist, chefredaktör tidskriften Kvartal. Skriver ur ett borgerligt perspektiv.