Allt gick bra till att börja med. Tåget rullade ut från stationen. Passagerarna lutade sig lugnt tillbaka i stolarna. Några läste på sina mobiler. Ljudet av technomusik strömmade tyst ut från någons hörlurar. Sedan tog det stopp.
Strax utanför Södertälje gick tåget inte längre. En kontaktledning hade rasat utanför Flen. Nu igen.
Jag har pendlat till och från jobbet och rest oändligt mycket med tåg de senaste 15 åren och är vid det här laget lika oändligt trött på alla signalfel, lokfel, vagnsfel och nedfallna kontaktledningar.
Varför kan den svenska järnvägen inte fungera som den ska?!
Jag vet att det är många som skriver om detta just nu, men jag måste också dra mitt strå till stacken.
Det räcker nu.
Jag inser att det varit värre. Vintern 2010, den där långa och kalla, ställde SJ in mina pendlingståg i två och en halv månad. Vagnarna klarade inte kylan. De behövde repareras. Och tydligen fungerade det, för sedan dess har vintrarna inte varit fullt så problemfyllda för järnvägstrafiken.
Men illa är det ändå. Vi lever i en tid då samhället är i ett akut behov av fungerande kollektivtrafik. Planeten jorden är på väg att koka sönder. Klimatförändringarna kräver att vi minskar koldioxidutsläppen. Men trots att alla regeringar (utom Trumps) säger att de tar frågan på allvar har koldioxidutsläppen ökat.
Alla vet att det inte håller. Och alla vet att det kräver att trafiken ställer om och blir mer klimatvänlig. Elbilar är en sak, men tågets ekologiska fotavtryck kommer i alla lägen vara mindre.
Det som händer nu, när så mycket krånglar på järnvägen, är att människors tilltro till tågtrafiken minskar. Man vågar inte ta tåget om man har en tid att passa, och det har man nästan alltid.
Regeringen har gjort en rad satsningar som säkert kan få effekt. Ökade resurser till investeringar. Det är förstås helt avgörande. Men dessutom har staten stärkt greppet om underhållet av järnvägen. Trafikverket ska bli tydligare i styrningen av leveransuppföljningar och underhållsbesiktningar. Basunderhållet av järnvägen ska också läggas under Trafikverket.
Det kan låta som en teknisk fråga utan betydelse för de verkliga satsningarna. Men det var när underhållet splittrades upp på hela kedjor av underleverantörer som problemen ökade.
Det var då kontaktledningarna började rasa som girlanger på ett barnkalas.
Så jag är ändå försiktigt optimistisk. Det pågår ett arbete för att tåget ska gå i tid.
Men det brådskar.
För snart har i alla fall klimattåget gått.
Jesper Bengtsson
chefredaktör Tiden magasin, kommenterar politiken ur ett socialdemokratiskt perspektiv