Ner i ett hål, hundra dagars fall. Man vaknar till en annan värld. Spelkort spelar krocket, tekoppar talar, talmannen bjuder på dammsugare. Vi är alla i Underlandet.
När allt blir fars syns nya konturer.
”Vi har nu en ”handlingskraftig regering” på plats”. Sakligt räknar Stefan Löfven (S) upp punkterna i det förelagda alliansprogrammet. Allt skall implementeras. Under en M-KD-budget. Sju nyanser av blått, Sveriges riksdag till 92 procent borgerlig. Värnskatten bort, rutavdraget tredubblas, arbetsrätten försvagas, arbetsgivaravgiften sänks, fortsatta hinder för att privatisera välfärden undanröjs. En ny värld. Invanda positioner förflyttade.
Ulf Kristersson (M) är arg. Var det Sagerska, limousinerna, Säpovakterna, att allt var så nära? Skulle hans politik bli mer borgerlig, mer alliansig? Icke.
Och Annie Lööf (C), Jan Björklund (L), varför så sammanbitet besvikna? Huvudmålet är ju uppnått, sossarna sprack. De regerar med er politik utan att ni behöver ta ansvar! Kan det bli bättre?
Jo, du blev vred, du larmade och stod till. Många kände hopp, nu fick det jävlarimig vara stopp! Sen fick du en minneslapp med okänt innehåll.
Och Jonas Sjöstedt (V)? Alla verkade ha glömt av dig, att du fanns, att du satt med trumf på handen. Och så på vippen var du nära att bli riktigt viktig. Jo, du blev vred, du larmade och stod till. Många kände hopp, nu fick det jävlarimig vara stopp! Sen fick du en minneslapp med okänt innehåll, du fick din existens bekräftad och att du minsann inte var av samma skrot och korn som Sverigedemokraterna. Sen tryckte du gult. För att inte Ulf Kristersson skulle bli statsminister, vilket du verkade mena var lika självklart som oundvikligt. (Men var det verkligen så? Skulle inte det kräva att C och L svek sitt ultimativa löfte att aldrig ge Sverigedemokraterna makt över regering och regeringsbildning? Jo, faktiskt. Varför, Jonas Sjöstedt, vilade i så fall ansvaret på dina axlar?)
Restriktiv invandringspolitik har vänts till generös (hör Morgan Johanssons (S) totalt obesvärade omsvängning), arbetsrätten underordnas näringslivets behov, om vinster i välfärden inte mer ett ord.
Nu intervjuas de socialdemokratiska ministrarna. Business as usual. Politiken, den nya, framställs som lika välgrundad och bra trots en vändning på sådär hundraåttio grader. Vad som tidigare var otänkbart är nu mycket tänkbart.
Restriktiv invandringspolitik har vänts till generös (hör Morgan Johanssons (S) totalt obesvärade omsvängning), arbetsrätten underordnas näringslivets behov, om vinster i välfärden inte mer ett ord. Lite kusligt är det faktiskt att åse hur till synes motståndslöst socialdemokratin klär sig i nya kläder.
Göran Persson sa nyligen i en intervju att om inte socialdemokratin längre ses som vänster så är partiet riktigt illa ute (jo, mycket kan sägas om Göran Persson, men han är en av socialdemokratiska partiets mycket få intellektuella).
Trodde man sig ha så mycket politiskt kapital och ideologisk trovärdighet att man kunde sträcka sig så långt ut höger, anamma Centerpartiets hela agenda, utan att något brast?
Trodde man sig ha så mycket politiskt kapital och ideologisk trovärdighet att man kunde sträcka sig så långt ut höger, anamma Centerpartiets hela agenda, utan att något brast? Att man var ett dragspel som alltid spelade folkets musik? Under snart ett sekel har man balanserat en marknadskapitalistisk utveckling med en levande tro på, och vision av, ett solidariskt samhälle. Jo, kanske skjuts man framåt av partiets historiska momentum ännu ett litet tag. Men snart slutar det, energin tar slut. Obevekligen. Som i Frankrike, som i Spanien, som i Italien, som i Danmark.
Aldrig har tomheten hos de socialdemokratiska teckentydarna – en Widar Andersson, en Tomas Bodström, en Stig-Björn Ljunggren, en Björn Rosengren – ekat högre. Kajor på döda grenar. Vad svarar de på frågan: vad innebär det att vara socialdemokrat?
OECD:s snabbast växande och största ekonomiska klyftor, OECD:s lägsta kapitalskatter, ett klassamhälle inte helt olikt 1800-talets, människor i samma land som lever i olika världar. En utveckling som letts av socialdemokrater, accepterats av socialdemokrater. Ingen fastighetsskatt, ingen förmögenhetsskatt, ingen arvsskatt, låga bolagsskatter, nu slopad värnskatt.
Jan Emanuel Johansson är socialdemokrat och kallar sig själv vulgärrik. Han kör en Bentley som han kallar Mona (efter Mona Sahlin) och han har blivit kvartsmiljardär på att mjölka den svenska välfärdsstaten. Kom till Sverige säger Jan Emanuel Johansson, paradiset för det rika, här är det nästan omöjligt att inte bli ännu rikare.
När drömmen om ett solidariskt och jämlikt samhälle dör, så tänds en annan, mindre trevlig men likväl en dröm.
Man kan undra över varför Sverigedemokraterna växer, man kan bli indignerad, man kan bli förtvivlad, man kan moralisera (vilket inte är fel), men man måste förstå dynamiken, den som är synlig överallt: när drömmen om ett solidariskt och jämlikt samhälle dör, så tänds en annan, mindre trevlig men likväl en dröm. Sverigedemokraterna växer inte på grund av sin högerpolitik, de växer ur samma mylla som Trumpfolket, Orbanfolket, Marine-Le-Penfolket; man vill tillbaka till en tid när allt var bekant, rent och ärligt, när det var lag och ordning och morgondagen var förutsägbar, det vill säga till en verklighet som inte finns, aldrig kommer att finnas men som lättare än man tror kan kantra, urarta i våld, urholkad demokrati och fascism. Om inga alternativ finns, kan man då inte lika gärna slänga in en bomb i grytan?
( Med ordet tragedi i rubriken till denna text menas inte olycka eller hemskhet utan det ursprungliga: en inneboende logik som leder till sitt olyckliga öde.)
Stellan Lindqvist
statsvetare och frilansskribent