Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

ACL webb
Slutet på en epok. I stället för ett 50-årsjubileum blir det en sista avgång för ACL från Göteborgs hamn i dag, skriver Berit Blomqvist.

En sorgens dag för den sista Amerikalinjen – bye bye ACL

När det sista ACL-fartyget avgår från Göteborg i dag kan vi konstatera att bristerna i hamnens flexibilitet och konkurrenskraft blev för stora. En del, om än inte hela, ansvaret för hamnens problem stavas Hamnarbetarförbundet. Nu måste vi få en ordning där den svenska modellen respekteras och kan fortsätta fungera, skriver Berit Blomqvist, Sveriges Skeppsmäklareförening.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

I dag avgår det sista transoceana ACL-fartyget från Göteborg. Vi är många som är bedrövade, inte bara för att det blev nedläggning istället för 50-årsjublieum, utan för att det svenska rederi som startades vid Skeppsbron i Göteborg förlorat sin stolthet. Vi göteborgare ville att ACL:s nya, miljöeffektiva fartyg för alltid skulle gå mellan USA och Göteborg, inte att svensk industri skulle få högre fraktkostnader för att fartygen från och med nästa vecka vänder på kontinenten och vi förlorar ett av våra få transoceana direktanlöp.

Borttagandet av Göteborg i ACL:s trafik mellan USA och Europa är inte bara Hamnarbetarförbundets fel. Det är inte deras fel att de nya fartygen tar längre tid att lasta eftersom de är större och att det blev tufft att hinna med alla de hamnar som tidigare anlöpts i linjeslingan. Men det hade kanske ändå gått om hamnen varit mer flexibel och konkurrenskraftig.

Just flexibilitet och konkurrenskraftiga priser är det enda vi som representerar hamnens kunder önskat oss. Så varför har det varit så svårt att uppnå just detta?

Röda 70-talet

För att förstå bör vi gå tillbaka till själva bildandet av Hamnarbetarförbundet på det röda 70-talet. Det var då många hamnarbetare bröt sig ur LO-kollektivet i protest mot vad de ansåg vara centralisering, toppstyrning och fackpampar. Men kanske är det just centralisering och i viss mån toppstyrning som lett LO-kollektivet till stora fackliga framgångar. LO visade sig inte bara ställa krav utan var även berett att ta ansvar, inte minst för en solidarisk och ekonomiskt hållbar lönesättning.

Det är detta som kallas den svenska modellen och som så småningom gav både medbestämmandelag, förtroendemannalag, organiserat arbetsmiljöarbete och rätt för fackliga organisationer att ingå i företagens styrelser.

Har lönat sig för alla parter

Allt detta har hänt under de här åren och det har skett genom den svenska modellen där fack och arbetsgivare gör upp om spelregler som de sedan håller sig till. Vid varje avtalsslut förhandlar man om nivån på löneökningar, och i värsta fall slutar det med stridsåtgärder, men under själva avtalstiden råder avtalsfrid; inga stridsåtgärder är i princip tillåtna.

Den svenska modellen har alltså lönat både Svenskt Näringsliv och LO-kollektivet under årens lopp – och faktiskt även Hamnarbetarförbundet! Förbundet har åkt med i gemenskapen, trots att de hela tiden ställt sig utanför.

Göteborgs hamn och många andra svenska hamnar har nämligen behandlat Hamnarbetarförbundet som om de vore en del av den svenska modellen. Däremot har de aldrig avkrävts fredsplikt i utbyte mot detta. Så fort det kravet ställdes spelade Hamnarbetarförbundet ut kollektivavtalskortet och arbetsgivaren fick varje gång vika ner sig. Alla visste att varje konflikt kunde utmynna i en strejk sju dagar senare. Precis som en slagen hustru lärde sig hamnchefer runt om i landet vad som krävdes för att få lugn och ro i hamnen; anpassning.

Låt oss rädda den svenska modellen och göra strejker mot arbetsgivare som redan har kollektivavtal olagliga

Så gick åren, ända tills den svenska modellen stötte i den danska graniten.

På APMT:s terminal får inte längre Hamnarbetarförbundets ordförande arbeta fackligt på företagets bekostnad, nu går de strikt efter lagboken. Fackliga förmåner ges bara efter påskrivet kollektivavtal i form av ett hängavtal till Transports avtal. Det är mot den bakgrunden som konflikten eskalerat. De andra företagen i hamnen har, likt den slagna hustrun, valt att inte ta fighten på samma sätt och antagligen har också Hamnarbetarförbundet legat lågt i de andra hamnarna för att det ska verka som att det bara är APMT som är problemet.

Två kollektivavtal?

Varför kan man inte ha två kollektivavtal frågar sig många, och tillägger att det fungerar på lärarnas områden. Det är bara det att båda lärarfacken är med i det vi kallar den svenska modellen, det vill säga TCO och Saco, och de har gemensamt bestämt sig för att samarbeta. De har dessutom en helt annan lönebildning än det ”tarifflönebaserade” system som sätter hamnkollektivets löner. Där är det chefen som i princip sätter lönen efter prestation; i hamnen är det lön efter arbetad timme, lika för alla med samma uppgifter.

Men varför kan inte Hamnarbetarförbundet få ett eget kollektivavtal, undrar kanske någon?

I svensk lagstiftning är det tydligt reglerat att det är det ”först tecknade avtalet” som gäller. En enskild arbetsgivare kan inte ändra på det och faktum är att Hamnarbetarförbundet inte ens är störst på nationell nivå – det är Transport som därmed alltså fått kollektivavtalet.

Men Hamnarbetarförbundet vill fortsätta kunna strejka för rätten till kollektivavtal. De är rädda för att arbetsgivarna efter en lagändring, där den rätten försvinner, ska kunna ”köpa sig lydiga fackförbund”.

Dimridåer

Dimridåer kallas sånt! Inget svenskt fackförbund skulle få medlemmar med en sådan affärsidé. Där-emot finns det nischade fackförbund som fått oerhört stor makt därför att de sitter i en utmärkt förhandlingsposition; deras medlemmar är relativt få (insamlad strejkkassa räcker långt) men en strejk drabbar väldigt många, för att inte säga hela samhället. Det är ingen slump att många flygledare, lokförare och hamnarbetare finns i sådana förbund.

Hamnarbetarförbundet har satt i system att utöva sin makt, genom att kräva kollektivavtal trots att de vet att det inte går. Det var för att få bort den möjligheten som bland annat vi i Sveriges Skeppsmäklareförening har uppvaktat arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) och krävt lagändring. Låt oss rädda den svenska modellen och göra strejker mot arbetsgivare som redan har kollektivavtal olagliga. Och framförallt, genomför ändringen så snart som möjligt!

Berit Blomqvist

vd Sveriges Skeppsmäklareförening

 

Se mer från - Debatt: Göteborgs hamn
Mest läst