Efter mordet på den tolvåriga flickan i Botkyrka sägs nu samma sak som uttalats efter så många tidigare våldsdåd: ”det är ett misslyckande för samhället”.
Detta kan låta som om en djupare insikt har nåtts, men om inte yttrandet förklaras närmare förblir det grunt och till intet förpliktigande. På vilket sätt? Varför? Vad avses med ”samhället”? Hur hade samhället kunnat förhindra det här mordet?
Under välfärdsstatens uppbyggnad var Sverige tämligen välplanerat och överskådligt. Nu har principer bytts ut och blivit öppna för förhandling.
En rimlig utgångspunkt är att samhällen formas av människor och att de problem som uppstår kan kopplas till människors beteenden, värderingar och beslut. Den som skjuter en tolvårig flicka kan kanske beskrivas som en misslyckad människa, men är det samhällets fel att han fattar ett sådant katastrofalt beslut? I Sverige finns en utbredd föreställning – i politiken, medierna, akademin, hos myndigheterna – om att människor är offer för omständigheter de inte riktigt bestämmer över. Individen kan då fråntas åtminstone delar av ansvaret för sina handlingar samtidigt som ett destruktivt agerande förklaras med strukturella problem.
Etablerad principlöshet
”Jag har vissa principer, men om ni inte gillar dem har jag andra”. Ungefär så formulerade Groucho Marx principlösheten och den utgör i dag ett etablerat förhållningssätt i svensk offentlighet och myndighetsutövning.
Här har det under de senaste decennierna uppstått en lite märklig kluvenhet i synen på människans autonomi. För samtidigt som hon kan vara ett offer för samhällets misslyckande, förväntas hon fatta beslut i en mängd frågor där de med politiskt ansvar eller professionell kunskap inte längre vill verka alltför principfasta. Utrymmet för kompromisser har ökat och det märks tydligast när lagar stiftas som man inte behöver följa eftersom konsekvenserna uteblir.
Naturligtvis bör man få bestämma så mycket som möjligt när det gäller ens eget liv, men det finns alltid en konflikt mellan individens och samhällets behov. Toleransens innehåll och begränsningar behöver diskuteras.
Ett exempel på delegeringen av ansvar från politiken via myndigheterna till individen är hanteringen av pandemin. Det som Folkhälsomyndighetens framfört och rekommenderat har ofta låtit svårbegripligt och motsägelsefullt, men det centrala har varit att människor själva måste få bestämma hur de beter sig. Trots att det rått, och fortfarande råder, inreseförbud från många länder utanför EU har flyg från en rad städer i Asien och Afrika landat på Arlanda under hela våren och sommaren. Ungefär varannan dag har man kunnat flyga till Sverige från Doha i Qatar och Minsk i Vitryssland, och bara under juni och juli landade tjugo plan från Addis Abeba i Etiopien. Läser man regeringens och UD:s hemsidor upptäcker man att inreseförbudet och ”avrådan från icke nödvändiga resor” rymmer så många undantag att Groucho Marx skulle ha haft material till en uppföljare.
Än värre med brottsligheten
Att regler kan negligeras och gränser passeras utan påföljd har blivit än mer uppenbart när det handlar om brottslighet. Lagar skärps visserligen och fängelser byggs ut, men människor och verksamheter fortsätter att drabbas och kriminaliteten har, enligt polisens sammanställningar, blivit alltmer systemhotande. Dess drag av obeveklighet, oförsonlighet och obarmhärtighet tycks förstärkas; staten, som ska vara medborgarnas yttersta skydd, har inte längre kontrollen.
Under välfärdsstatens uppbyggnad var Sverige tämligen välplanerat och överskådligt. Nu har principer bytts ut och blivit öppna för förhandling. Det är svårt att inte se kopplingen mellan den brottslighet som flyttat in i landet och de senaste decenniernas oaktsamma och inhumana migrationspolitik, som gynnat ekonomiska migranter på bekostnad av flyktingar, män på bekostnad av kvinnor och tillfälliga lagar, parallellsamhällen och en underjordisk ekonomi på bekostnad av en ansvarsfull integrationspolitik.
Tolerans ersatte solidaritet
Allt detta har ägt rum under en period då tolerans har ersatt solidaritet som ett slags nationell överideologi. Med betoningen av mångfald som centralt värde i statens och kommunernas verksamheter har viljan att ta ställning i värderingsfrågor minskat. Det mesta kan därför accepteras och ifrågasättanden avfärdas som diskriminerande.
Om samhället utgörs av alla oss som bor här är det emellertid inte korrekt att påstå att vi alla har misslyckats. De flesta lever ju tvärtom på ett sådant sätt att samhället faktiskt kan fungera och ansluter sig förmodligen också till Kamomillalagen sådan den formuleras av överkonstapel Bastian i barnboken ”Folk och rövare i Kamomilla stad”:
”Man ska aldrig plåga andra/Man ska alltid bjuda till/Men för övrigt kan man göra vad man vill.”
Naturligtvis bör man få bestämma så mycket som möjligt när det gäller ens eget liv, men det finns alltid en konflikt mellan individens och samhällets behov. Toleransens innehåll och begränsningar behöver diskuteras. Vilka principer är så viktiga att de inte kan förhandlas bort? Politikens och myndigheternas ansvar för utvecklingen har alltför ofta lösts upp på ett sätt som gjort att Sverige blivit landet där vad som helst kan hända.
Lars Åberg, Journalist och författare