Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

MP har i princip samma instrumentella relation till konst, kultur och mediefrågor som den auktoritära högern. Det bör göra alla som har någon erfarenhet av kulturverksamhet minst sagt bekymrade, skriver Jasenko Selimovic (L).

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Det verkliga problemet med kulturministern

Precis som 2014 väljer statsministern att överlåta den viktiga kulturpolitiken till Miljöpartiet, ett parti som saknar seriös kulturpolitik och som i mångt och mycket delar en instrumentell syn på kulturpolitik med Sverigedemokraterna. Detta är djupt oroande, skriver Jasenko Selimovic (L).

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Knappt hade statsminister Stefan Löfven (S) presenterat sin regering förrän kulturminister Amanda Lind (MP) var på allas läppar och twitterflöden. Initialt handlade det mest om hennes frisyr – dreadlocks – som tycktes provocera av olika anledningar. De konservativa med åsikten att det är olämpligt för statsråd att inte vara välkammade hamnade lite överraskande på samma sida i debatten som den vänster som anser att det är olämpligt att människor bär sitt hår på annat sätt än vad som historiskt och kulturellt går i linje med deras etnicitet.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Hur någon individ – statsråd eller inte – väljer att se ut är dock i ärlighetens namn både ovärdigt och ointressant att diskutera. Däremot finns det andra aspekter av utnämningen som bör kommenteras och inte minst kritiseras.

Miljöpartiet har aldrig dragit sig för att använda demokratin för att begränsa individen för – vad de uppfattar som – den goda sakens skull

Precis som 2014 väljer alltså statsministern att överlåta den viktiga kulturpolitiken till Miljöpartiet, ett parti som saknar seriös kulturpolitik. För oss alla som äntligen hoppats på en förändring och som ville se en tydligare politik på området, där konsten och kulturens betydelse för vårt fria liberala samhälle och dess framtid står i centrum, är utnämningen av Amanda Lind djupt oroande. Så är även det faktum att posten som kulturminister återigen förts samman med ansvaret för demokratifrågorna.

Det sista som behövs

I en tid när nationalistiska och populistiska krafter ständigt ifrågasätter det fria kulturlivet, och som, om de kommer till makten, vill blanda ihop kultur- och demokratifrågor, är det sista som behövs en situation där den nya ministern gör precis detta.

Många – såväl till vänster som till höger – ser MP som ett småtrevligt relativt oförargligt parti för övervintrade grönavågare, klimataktivister och cykelentusiaster. Då är det kanske svårt att ta in allvaret i situationen. Men det faktum att Miljöpartiet i mångt och mycket delar en instrumentell syn på kulturpolitik med SD borde vara en väckarklocka. För Sverigedemokraterna liksom för Miljöpartiet är kulturen inte ett mål i sig eller en kraft med berättigande utifrån en existentiell betydelse för människan. De ser det som ett medel för att styra medborgarna i önskad riktning. I SD:s fall handlar det om att driva Sverige åt ett mer nationalistiskt och i många avseenden inskränkt håll. För MP är syftet i stället att få människor att tänka rätt enligt dagens politiskt korrekta mallar.

Den goda saken går före för MP

Miljöpartiet har aldrig dragit sig för att använda demokratin för att begränsa individen för – vad de uppfattar som – den goda sakens skull. Såvida inte Amanda Lind tänkt bryta fullständigt med miljöpartiets och med företrädaren Alice Bah Kuhnkes kultursyn klingar hennes försäkran att kulturen inte ska bli ett ”redskap för makten” (P1 den 22/1) falskt och ihåligt.

MP har i princip samma instrumentella relation till konst, kultur och mediefrågor som den auktoritära högern. Det bör göra alla som har någon erfarenhet av kulturverksamhet minst sagt bekymrade. I det samhälle jag arbetar för ges varje individ tillgång till att ta till sig den fria kulturen. Utan censur, utan instrumentalisering eller politiska pekpinnar om vilken typ av kultur som är önskvärd och vad kulturen ska tjäna till. Där garanteras även tillräckliga resurser till kulturutövare utan att dessa villkoras utifrån en politisk agenda.

Krävs skärpa och mod

För att värna den fria kulturen krävs en kulturminister med kunskap och erfarenhet av kultursektorn. Det krävs en person med skärpa och mod att stå upp mot såväl dem som anser att kultur och publicistik inte är särskilt viktigt, och mot dem som vill politisera innehåll och ta ifrån kulturen den frihet och öppenhet som är dess livsluft. Amanda Lind är inte den personen. Tvärtom. Det är något som borde provocera betydligt fler än hennes frisyr.

Jasenko Selimovic (L)

Europaparlamentariker