Det otroliga hände: Donald Trump vann valet tvärt emot förväntningarna från alla
opinionsinstitut och diskussionen är igång om vad denna politiska signal innebär. Oaktat vad man tycker så var detta folkets röst som segrade över en miljardfinansierad valkampanj. Det var folkets misstroendevotum mot ett politiskt etablissemang som precis som Brexit är en signal om en djup politisk kris i västvärlden. Enda möjligheten för en narcissistisk misogyn miljardär att lyckas presentera sig som en folkets man mot etablissemanget är om misstron och missnöjet är så stort att folk är beredda att rösta emot det senare oavsett.
Krisen handlar om ett brutet socialt kontrakt och djup misstro i breda folklager huruvida politiker ens är intresserade av att leverera lösningar på problem som kommit genom de senaste decenniernas samhällsomvandlingar. Det finns en ökande uppfattning att politiker såväl som journalister inte är representativa utan utgör ett eget frälse med särskilda privilegier.
De senaste trettio årens samhällsomvandling kännetecknas av avindustrialisering, nyliberal globalisering med ökande ekonomiska klyftor och en alltmer driven identitetspolitik med fokus på multikulturalism. Klassiskt materiella frågor från vänstern och inom socialdemokratin har ersatts av symbol- och identitetspolitik.
För första gången i historien har vi också en generation som inte kan förvänta sig samma möjligheter och levnadsstandard som sina föräldrar. Samtidigt har vi en äldre generation som är ”det förflutnas vittnen” och uppfattar sig minnas ett stabilare och tryggare samhälle med bättre infrastruktur och välfärdssystem.
Den mediala och politiska berättelse som levererats om vår samtid har präglats av en indelning av människor och processer i de moderna, framåtsträvande, med positiva värdeord som mobila, snabba och flexibla, gentemot de negativa statiska; långsamma, lokala och rotade. Den senare gruppen har förtalats av såväl politiker som i media med beskrivningar som bakåtsträvande, outbildade arbetare och bönder, eller i termer av nationalism, rasism och fascism.
Vill man tillhöra det moderna kosmopolitiska bör man sälla sig till den första gruppen. Samma avfärdande av de senare som vi såg i Brexit ser vi i förhållande till USA. Även i Sverige där vi nyligen hade en proteststorm mot Grand Hotel i Stockholm för att de huserade en tillställning för de senare. Denna uppdelning bryter med traditionell höger-vänsterskala men skapar en annan och mycket stark polarisering på känslomässig identitetsbaserad grund.
Vita arga män
Epitet som ”vita arga män” eller ”rasist” som kunde drabba alla som ville diskutera identitetspolitik eller flyktingmottagande så sent som förra hösten har inte varit politiskt konstruktivt (och är det klokt att konstruera vita män som samlad grupp emot sig?). I kategorin hamnade såväl konservativa som traditionella socialdemokrater och arbetare. Den växlade politiken förra vintern efter Stefan Löfvens utspel om att ”vi har varit naiva” tyder på att det viktiga inte var innehållet utan behovet av en offentligt uppvisad känslomanifestation och signalpolitik. Lärdomen vi måste dra av såväl Brexit som USA-valet är att inte alla tjänar på nyliberal cirkulation (av kapital, varor, tjänster och människor) och att folk inte kan skrämmas till tystnad. Det sker också en tydlig felkarakterisering eftersom Trump fick många röster från såväl kvinnor som collegestudenter.
I en framsynt analys 1944 skrev historikern Karl Polanyi om den stora omdaning som skett från mitten av 1800-talet och banat väg till Första och Andra världskriget. I en enkel modell beskrevs en dubbelrörelse där den första fasen var marknadsliberalismens framfart och de sociala konsekvenser den fick för många arbetare och på landsbygden (den tidens statiska och långsamma). Den andra fasen i dubbelrörelsen var de motreaktioner som kom för att skydda sig mot dess konsekvenser. Motrörelserna hade olika uttryck; såväl kommunism och fascism som den moderna välfärdsstaten var olika svar på och skydd mot den första fasen. Denna enkla modell kan användas för en skissering av dagens sociala konfliktdynamik. Vi ser nyliberal framfart med fokus på snabbhet, rörlighet, cirkulation och anpassning, åtföljd av ökad misstro mot politiker och etablissemang och motreaktioner från de som uppfattar sig stå på nedsidan av cirkulationen. Reaktionen finns också i Sverige bland de som ska betala notan för statsministerns självdeklarerade naivitet.
Ignorera inte signalerna
Vi har inte längre råd med politiker eller medier som ignorerar de signaler som kommer genom Brexit och Trump. Vi har inte råd med fokus på tom offentligt spelad indignation som identitetsmarkerande signalering. Vi behöver en politik riktad mot ett demokratiskt samhällsbyggande med fungerande gemensam infrastruktur, offentliga rum och resurser. Vi behöver en nytändning för den representativa demokratin och här ligger ansvaret i första hand på de förtroendevalda. Men varningssignalen gäller också näringslivet, inte minst nyliberala lobbyorganisationer som Svenskt Näringsliv. Vi behöver ett näringsliv och ett entreprenörskap som tar samhällsansvar på ett liknande sätt som en del bruksindustrier i det tidiga industrisamhället. Vi behöver ett starkt näringsliv, men med ett vinstuttag som uppfattas som socialt rimligt bland de breda folklagren och där samhällsansvaret är en integrerad del av verksamheten. Endast genom att se protesternas allvar kan Brexit och valet i USA bli en positiv lärdom för såväl vänstern som högern.
Jens Stilhoff Sörensen
docent och lektor i globala studier, Göteborgs universitet, samt forskare vid Utrikespolitiska Institutet, Stockholm
