Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Det offentliga och försäkringsbolagen tog mina pengar, månad efter månad efter månad. I skatt och i premier. Men när jag sedan behövde hjälp, när den skattefinansierade tryggheten sattes på prov, ja, då visade den sig vara ett luftslott. Vad fan fick jag för pengarna? skriver Caroline Ljungberg.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Det så kallade svenska skyddsnätet är en bluff

    Myndigheterna och byråkraterna har tagit över Sverige, och regeringen tar inte sitt ansvar för oss som bor här och betalar skatt. Vi som behöver vara sjukskrivna av en eller annan anledning behandlas illa och allt bottnar i ett stelbent och omänskligt regelsystem som måste förändras i grunden, skriver Caroline Ljungberg.

    Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

    Jag heter Caroline Ljungberg och arbetar som förskollärare. För ett par år sedan var jag med om en bilolycka som bland annat skadade mitt knä och bäcken svårt. Skadorna var så pass svåra att vanlig rehabiliteringsgymnastik inte fungerade, utan efter nio månaders besvär, där mitt knä hoppade ur led på jobbet titt som tätt, blev jag rekommenderad att genomgå en operation där knäskålen skulle sättas på plats med en skruv.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Efter operationen blev jag sjukskriven nio månader för att läka i lugn och ro. Men den mänskliga kroppen känner inte till olika myndigheters regler om hur lång tid den har på sig att läka. Och just min kropp visade sig behöva längre tid än så.

    Det tillstötte en myriad av olika komplikationer, till viss del på grund av att jag blev felbehandlad och gavs mediciner som jag var allergisk mot, och efter nio månader skrev läkaren som opererat mig ett intyg på att jag behövde vara fortsatt sjukskriven, eftersom rehabiliteringen fortfarande pågick, och jag inte kunde förväntas klara av att återgå till jobbet ännu. Men att det fanns goda chanser att jag skulle klara det lite längre fram.

    Efter 180 dagars sjukskrivning dras skyddsnätet undan och kvar står du med fortsatta besvär, ångest och en djup skam

    Av Försäkringskassan fick jag då svaret att jag inte skulle få någon sjukpenning, utan skulle säga upp mig från min tillsvidareanställning och söka mig ett annat jobb. Förslagsvis ett kontorsjobb, eftersom jag enligt läkaren kunde sitta tjugo minuter i taget.

    Jag, som älskar mitt jobb, överklagade naturligtvis beslutet och fick efter 25 veckor ett nekande svar. Under de här 25 veckorna tvingades jag arbeta på mitt gamla jobb trots svåra smärtor, kräkningar och panikångestattacker, helt enkelt för att klara mig ekonomiskt. Det var mot läkarens inrådan som jag då arbetade 25 procent. Efter 25 veckor fick jag svaret, ett avslag på mitt överklagande, som inleddes på följande vis:

    ”Vi vill börja med att klargöra att ett läkarintyg inte automatiskt innebär rätt till sjukpenning” …

    Massvis med smärtstillande

    Jag vände mig till domstol. Det tog ett halvår att få domen och det blev avslag där också. Vid det laget hade jag tömt alla reserver och min sambo hade nästan jobbat sig in i den berömda väggen för att hålla oss flytande ekonomiskt. Efter avslaget tvingade jag mig själv att gå upp och jobba halvtid på mitt gamla jobb, trots att jag fick trycka i mig massvis av smärtstillande för att klara av det, och trots att jag ofta fick stanna bilen och hoppa ut och kräkas på väg till jobbet på morgonen.

    Hur jag än vänder mig hamnar jag fel. Myndigheterna och byråkraterna har tagit över Sverige, och regeringen tar inte sitt ansvar för oss som bor här och betalar skatt. Vi som behöver vara sjukskrivna av en eller annan anledning behandlas illa och allt bottnar naturligtvis i ett stelbent och omänskligt regelsystem som måste förändras i grunden.

    Det spelar ingen roll hur tydligt det är att du har varit med om en olycka, hur många polisrapporter som finns, att du har en dokumenterad skada eller operation. Efter 180 dagars sjukskrivning dras skyddsnätet undan och kvar står du med fortsatta besvär, ångest och en skam som bara blir djupare.

    När ordförande för Svenskt näringsliv, Leif Östling, i samband med en intervju om sina skatteinbetalningar sa: ”Vad fan får jag för pengarna” så blev Sverige jätteargt på honom. Hela kollektivet röt unisont ifrån och tyckte att det var något av det hemskaste de hade hört. Hur kunde han säga så? Var han inte tacksam för allt fint och viktigt vi får för våra skattepengar?

    Vad fan fick jag för pengarna?

    Men jag måste säga att jag under de här två åren har varit böjd att hålla med honom. För vad fan fick jag för pengarna? Det offentliga och försäkringsbolagen tog mina pengar, månad efter månad. I skatt och i premier. Men när jag sedan behövde hjälp, när den skattefinansierade tryggheten sattes på prov, ja, då visade den sig vara ett luftslott. Vad fan fick jag för pengarna?

    Om alla våra röster samlas till en kraftfull röst som inte går att ignorera kan de inte längre behandla oss som skit. Då, till sist, måste de lyssna.

    Det ska jag tala om: jag fick panikångest. Jag fick dåligt bemötande. Jag fick känna mig som en bov som försökte sno åt mig något. Något jag själv varit med och betalat för att ha rätt till. Så, Leif Östling: du hade inte helt fel, det hade du inte.

    Och jag är inte ensam. Nästan varje vecka kan man läsa i tidningen om hur människor som på olika sätt behöver hjälp, antingen från socialen, eller Försäkringskassan eller liknande, nekas den hjälp de så desperat behöver. Vi som är sjuka har så många historier vi kan berätta. Om att bli utfryst. Att bli nertryckt. Att inte finna empati någonstans när man har det som allra värst. De tar våra pengar men när vi behöver hjälp finns ingen hjälp att få.

    Och Försäkringskassan. Varför finns den ens? När det verkar som att deras uppdrag är att neka så många människor som möjligt hjälp? Det är många, många som befinner sig i en liknande situation som jag. Varför utförsäkras människor som har tillsvidareanställningar? Varför fryser man ut människor från samhället? De som är sjuka eller arbetslösa och inte har någon annanstans att vända sig?

    Måste höja våra röster

    Alla säger att Sverige är ett land med så fina sociala skyddsnät. Den som säger det har aldrig varit allvarligt sjuk och behövt ha med Försäkringskassan att göra, det står mycket klart.

    Men detta, att vi är så många, är också det som faktiskt i slutänden kommer att kunna leda till förändring. För om en sjuk människa ryter ifrån, så kanske det låter som ett mesigt litet mjau. Men om en till stämmer in i kören, och sedan en till, och en till? Ja, då kan alla våra röster samlas till en kraftfull röst som inte går att ignorera. Och då, till slut, kan de inte längre behandla oss som skit. Då, till sist, måste de lyssna. Lyssna på oss. För det här håller inte längre.

    Caroline Ljungberg

    förskollärare