Hur förklara nationalpopulismens framgång? En dominerande åsikt är att förklaringen ska sökas i ekonomiska förhållanden. Nationalpopulismen är ur detta perspektiv en reaktion från globaliseringens förlorare; arbetarklassen i USA:s rostbälte, unga arga män i franska småstäder och besvikna LO-väljare i Sverige som röstar i besvikelse och protest. De besviknas vrede är egentligen densamma som tidigare drev den socialistiska vänstern. Bakom varje nationalpopulist kan en missnöjd och frustrerad vänsterväljare titta fram.
Även om denna hypotes verkar förnuftig är den förmodligen felaktig. Två av världens ledande statsvetare, Pippa Norris och Ronald Inglehart, har testat den ekonomiska tesen och falsifierat den (”Trump, Brexit, and the rise of Populism, Economic have-nots and cultural backlash”, Harvard Kennedy School Research Working Paper 16 - 026, 2016). I en kommande bok, Cultural Backlash and the Rise of Populism: Trump, Brexit and the Rise of Authoritarian Populism, underbygger de sin tes ytterligare.
Populismen kan ju fyllas med både höger- och vänsterpolitik. Men ifråga om värderingar och kultur är de alltid eniga.
I en genomgång av den empiri som finns visar de tydligt att den ekonomiska tesen helt enkelt inte stämmer. I varje fall inte som huvudförklaring till att medborgarna väljer att rösta på något av de nationalpopulistiska partierna. När de ställer den ekonomiska hypotesen mot en hypotes som handlar om värderingar och kultur visar det sig att den senare mycket bättre förklarar väljarstödet i fråga. ”Psykologiska faktorer verkar spela en viktigare roll”, skriver Norris-Inglehart, än ekonomisk ojämlikhet.
Kulturell backlash
Hypotesen om värderingar och kultur bygger på den förändring som inträffat i välfärdssamhällena sedan 1960-talet. Tolerans, individualism, internationalism, mångkulturalism, gröna och andra frihetliga värderingar växte fram. En ny syn på relationen mellan könen och i familjen fick sitt genombrott, fri abort infördes och HBTQ-frågorna slog igenom.
Det vi i dag upplever är en kulturell backlash från dem som aldrig känt sig hemma i det frihetliga och progressiva kulturklimatet. Det är människor, som fortfarande värderar det som var fast men har förflyktigats, för att parafrasera Karl Marx. Det är denna konfliktdimension som statsvetare och andra försöker fånga med GAL/TAN- eller värderingsskalor som ett komplement till den traditionella vänster/höger-skalan.
Problemet med den socialistiska vänsterns analys är att de är kvar i vänster/högerskalan. De ser populismen som en effekt eller förlängning av ”nyliberalismen”. Lite som förra seklets marxister av olika schatteringar såg fascismen och nazismen som ”kapitalismens slutstadium”.
I den analysen är det liberalismen – ”nyliberalismen” eller ”marknadsliberalismen” – som driver fram nationalpopulismen. Det är liberalismen som är den egentliga huvudfienden; ”alla hatar vi liberaler”, som det brukar heta. Och det är därför som nationalpopulistiska partier ofta benämns som ”högerpopulister”.
Men i Norris-Ingleharts artikel visar det sig att de europeiska ”högerpopulisterna” fördelar sig ganska jämnt längs vänster-högerskalan, men högt upp på skalan ”slutet-öppet samhälle”. Långt till höger placerar sig brittiska Ukip, långt till vänster grekiska Gyllene Gryning. Sverigedemokraterna hamnar strax till vänster om mitten, och klassas av forskarna som vänsterpopulister, ”populist-left”.
Kan vara både höger och vänster
Populismen kan ju fyllas med både höger- och vänsterpolitik. Men ifråga om värderingar och kultur är de alltid eniga. Nationen eller folket och folkets vilja ställd mot eliten eller ”det vänsterliberala etablissemanget” är centralt i nationalpopulisternas retorik och ideologi.
Sett ur ett ideologiskt perspektiv är deras syn på migrationen endast ett uttryck för mer djupt liggande idéer: deras människosyn och grundläggande ideologi om ett slags människornas apartheid, med ursprung i filosofen Johann Gottfried Herders uppdelning av människosläktet i olika ”folk”. En idé med stort inflytande i SD:s ideologiska universum.
Det visar sig att de europeiska ”högerpopulisterna” fördelar sig ganska jämnt längs vänster-högerskalan, men högt upp på skalan ”slutet-öppet samhälle”
Men alla som bor i ett land hör inte till ”folket”. Bara de som delar nationens kultur – och har en ”nedärvd essens” som det heter i SD:s principprogram – utgör ”folket”. Därför invandringsmotståndet. Och därför också attacken på individuella rättigheter och idén om att flera kulturer kan samsas sida vid sida.
SD ser det som folkviljans uppgift att vårda och slå vakt om den nationella kulturen, eftersom det är därur folkviljan kommer. Därför SD:s besatthet av den lokala nordiska kulturen. Därför deras syn på media och public service. Och, viktigt, därför deras syn på rättsstaten. Och vi vet från Polen och Ungern att de inte tvekar att omsätta idéerna i handling när de kan.
Den nationella populismen och den socialistiska vänstern är dock lika på en punkt. De har båda en övertygelse om hur samhället bör utvecklas och anser sig också veta vad ”klassen” eller ”folket” ska tycka och tänka. Ett ”klassmedvetande” eller en ”folkvilja”, intressen bestämda av klass eller kultur.
Drabbas av kortslutning
När den socialistiska vänstern stöter på en vänsterorienterad variant av populism uppstår förvirring följt av kortslutning. Retoriken från exempelvis Marine Le Pen om globaliseringen eller från Jimmie Åkesson om sjukvården kunde vara vänsterns egen. Därför kunde inte Aftonbladets kulturchef Åsa Lindeborg inför det franska presidentvalet ta ställning mellan Macron och Le Pen. Ungefär som när Jimmie Åkesson uppmanas att välja mellan Putin och Macron, men avstår för att valet är för svårt.
Vår tids idékamp står mellan öppenhet och slutenhet. Tror man att det är globaliseringen och liberalismen som orsakar populismen hamnar man på fel sida av barrikaden. Lite som den socialistiska vänsterns föregångare under förra seklet när de valde socialdemokratin till huvudmotståndare i stället för nazismen.
Ulf Öfverberg
liberal skribent